Vi hade nyss vikt av från Swedenborgsgatan, in på någon obetydlig sidogata på Södermalm. Till vänster, stod flera lägenhetshus av smutsvit betong uppradade, vars fönster lyste, under den bleka natthimmelen. Bilar stod parkerade, mestadels svarta sådana, eller, så var det helt enkelt mörkret som skymde färgerna – i vilket fall fick de trottoaren att kännas trång – och som en fantasilös sysselsättning, läste jag vad som stod skrivet på nummerskyltarna. Prasslet ifrån min väns vindjacka, våra lätta fotsteg, bilarna som körde fram och tillbaka flera kvarter bort, dessa lågmälda ljud isolerades av tystnaden vi gick i; emellertid, bär det emot att benämna det som tystnad; visserligen talade vi inte, men det var inte en sådan tystnad som bildar en slags mur mellan parterna, förvisso obetydligt liten, men likväl byggd av hårdaste sten; det gör ont, om man försöker övervinna den med bara fingrarna. Nej, sådana murar kan inte resas mellan mig och min vän, men idag, var han eländigare än någonsin. Då vi gick förbi vad jag antog var en skönhetssalong – de rosa prydnadssakerna såg ut som föremål på utställning, med tanke på belysningen; två små barn satt nedsjunkna i varsin trästol – tog jag tillfället i akt, i syfte att muntra upp min vän: – Se! Vilka stackars barn, vad har de där att göra, så här på tidiga natten? Emellertid föll försöket platt inför hans undvikande sätt, liksom alla mina tidigare försök, men som den trogne vän jag var, beslöt jag att inte för den skull ge upp. Då slutet av gränden var i sikte, uppenbarade sig dock en mataffär, och eftersom jag var en smula hungrig, insisterade jag på ett besök. Det var någorlunda påfrestande – lamporna bländade våra trötta ögon, ett ihärdigt susande hördes ifrån taket, och hur färgglada var inte hyllorna – men i mina ögon, likvisst en möjlighet att muntra upp min vän; vi passerade frukthyllan, och jag utbrast: »Äpplen!«, en skenbar glädje som gjorde föga intryck på honom; jag stannade till framför bröden, valde ut en sort på måfå, och påpekade: »Se, vilka färska bröd! Det är som om man bakat dem åt oss, medvetna om att vi skulle dyka upp«; framme vid sötsakerna frågade jag honom, uppgivet: »Jag tror, att choklad skulle göra dig gott; vad skulle det skada, om du köpte dig en bit?«, och det var den enda gången, han ansträngde sig för att svara: – Nej, jag vill inte ha choklad. – Du vill ha choklad! – Jag är inte sugen. – Men, smågodis, då? frågade jag medan jag plockade en godtycklig påse ifrån hyllan. Vad sägs om torkad frukt? Eller nötter? Så fortsatte jag, medan jag stoppade händerna fulla av ännu flera påsar. Till slut blev de så många att de endast med nöd och näppe stannade kvar i min famn. Åsynen av min väns tomma ögon, gjorde mig dessvärre så pass frustrerad, att jag för att lösa den situation som uppstått helt enkelt lät påsarna falla mot golvet med en dov smäll. Jag förde oss bort mot kassan, betalade för mitt bröd och fick äntligen återse den svala nattluften. Det blåste lätt i mitt ansikte medan jag förtärde, vad som utan tvekan var, den torraste biten bröd jag någonsin ätit; utan smak, och vid varje tugga, spreds smulor som täckte samtliga ytor i min mun. Jag hade kunnat kommentera saken, men lät det stanna i mitt huvud, och alltså föll vi åter i tystnad, en tystnad som nu verkligen plågade mig.
Det är alltså under denna tystnad, och med dessa smulor i munnen, som jag nu ser ett ovanligt stort lönnträd plötsligt resa sig inför oss; himlen skyms av dess vackra, ljusgröna krona, jag hör en koltrast kvittra, och till min stora förvåning, lägger min vän inte ens märke till allt detta; han har fäst sin blick, på det stora sjukhuset en bit bort. – Södersjukhuset... säger han, med drömmar i rösten, och förvirrar mig. – Ja, eller nej, Södersjukhuset säger du, varför det? Men istället för att svara, står han bara där och gapar, och då, hörs en dörr öppnas intill oss; en ung man, prydligt klädd, stiger ut ur porten. En kort stund står vi där alla tre under lönnlöven, som bildar ett tak, tillsammans med förhållandevis smala grenar, men såväl min vän som den unge mannen – han bär ett näst intill uttryckslöst ansikte, så när som på en viss allvarlighet i ögonbrynen och mungiporna – verkar fullständigt omedvetna om sin omgivning. Medan min vän står och drömmer borstar den unge mannen bort något smuts från sin svarta, välpolerade sko. Emellertid blir min tankegång avbruten, då den unge mannen – färdig med att borsta sin spetsiga sko – tveklöst och kraftfullt slår den i smalbenet på min bekant. Givetvis, faller han med ett ynklig skrik, så att det långa håret sprider ut sig över marken. Jag tror till och med att jag hör honom snyfta lite. Och medan jag står här och betraktar den hjälplösa varelsen, fattar den unge mannen tag om min hals – det är först nu, jag lägger märke till hans blåa ögon, djupa och blanka – och lika hastigt kysser mig på munnen; en varm, mjuk kyss som varar i flera sekunder. Då han släpper taget om mig – och det är först nu jag verkligen inser vad som försiggår – förklarar jag, medan min bekant klagar nerifrån marken, att jag så hemskt gärna vill krama om honom, stryka hans mörka hår, känna värmen av huden på hans mage, men då tvärvänder han, springer, försvinner i mörkret, ljudlöst, som om han flyger iväg knappt en centimeter över marken. Jag hade gärna själv sparkat min bekant för att få höra honom kvida av smärta – det hade ju knappast varit oförtjänt – men jag landar i, att det vore ett otroligt slöseri med tid, och hasar mig istället bort, hemåt, med tunga steg.