Punkten (.) är det väsentligaste av tecken, som utöver att avsluta meningar, kan användas för att förkorta namn eller markera förkortningar ("K. sade", osv.). Tre upprepade punkter skapar en sorts osäker eller funderande ton... Punkten är emellertid inte det enda tecknet som avslutar meningar; även utropstecknet (!) och frågetecknet (?) fyller denna funktion, även dessa toningivande. Kommatecknet (,) däremot, är säkerligen det vanligaste skiljetecknet i skrift, med anledning av dess användbarhet. Det kan användas för tydlighet, eller, för att betona enstaka ord (som jag nyss gjorde med ordet "eller") genom att infoga pauser. Vad kan då sägas om kolonet? Jo, följande: Kolonet används vid direkt härledning (den följande bokstaven kan vara både versal och gemen, beroende på om det som följer bör betraktas som ny mening eller del av samma mening), upprepning eller liknande, men kan också avskilja böjningsmorfem i vissa sammanhang ("K.:s mössa"; här är kolonet placerat efter punkten efter K:et). Ett annat skiljetecken, härlett från kommat och kolonet, är semikolonet (;) – ett av de mest kontroversiella, missförstådda och likväl älskade tecken, kanske det enda tecken man valt att tillägna en dag (semikolonets dag, den 6 februari) – men hur används det egentligen? Jo, ofta används det helt enkelt istället för en konjunktion (som "och" eller "eftersom") då en punkt inte heller är önskvärd, men semikolonet kan också användas istället för kommatecken, vid uppradande av satser som antingen är omständligt långa eller själva innehållandes kommatecken. Vad som nu följer är ett exempel på detta. Min väska innehåller: en bok, bestående av ett urval av Franz Kafkas noveller; en keps, som jag köpte alldeles nyss; en gelpenna, i stort behov av påfyllning. Semikolonet är både intressant och användbart, och kan i vissa sammanhang bytas ut mot ett annat tecken: tankstrecket (–). Tankstrecket kallas ibland talstreck, då det används vid dialog (– Hej! sade jag. Han svarade: – Hej på dig med!), men likväl kan det användas för instick – som detta! – eller istället för semikolon, för att det som följer (helst någonting kort) ska betonas – så här! Emellertid, är det lätt hänt att tankstrecket överanvänds. Ett annat sätt att infoga instick, bättre lämpat vid längre sådana men utan att ge samma flyt, är med paranteser (vilket jag redan gett flera exempel på i denna text). (Notera, att om meningen påbörjas i parantesen, hamnar även den avslutande punkten inuti parantesen. I övriga fall hamnar den utanför.) Dialog kan också representeras med citattecken ("Just det!", sade han), vilka kan se lite olika ut (»Även detta är citattecken!«, menar jag), och även kan användas för att hänvisa till tidigare påståenden, eller till och med – i en viss mån – markera ironi; om jag säger, att denna text är "otroligt" underhållande, förstår du nog att det var ironiskt menat. När det kommer till punkter gäller samma regler som för paranteser.
Dessa skiljetecken är de allra viktigaste. De som kvarstår – apostrofen ('), asterisken (*), snedstrecket (/), med mera – har tämligen specifika användningsområden, och är således sällsynta.