Jag drömmer, eller rättare sagt, försöker jag sova, men ligger vaken under tankarnas aldrig så fasta grepp. Jag säger åt dem: »Låt mig vara för en gångs skull! Jag behöver sova, behöver inte ni det med? Jo, det behöver ni, det vet jag. Gå och lägg er nu, så ses vi imorgon bitti.« Men mina vädjanden fungerar inte; tankarna vägrar släppa taget. Jag blir allt tröttare och tröttheten suddar ut tankarna till en sorts dimma, ett drömliknande tillstånd, där drömmarna är flyktiga och övergår i varandra. Ungefär så här kan de te sig:
Han säger: – Har du inte sett vilken väg det är jag har till skolan? Det skulle du gjort! Den kommer högst troligen, att förgöra mig så småningom. Den ser ut på detta vis: När jag stiger av bussen, är jag omgiven av bilvägar, tämligen krokiga sådana, sånär som på motorvägen ett par meter upp i luften som istället är spikrak. Det är en motorväg – fyrfilig, ska tilläggas – mer trafikerad än någon annan väg, man förstår inte vart alla dessa bilar är på väg, ty vägen leder ju till ingenstans. Ibland, efter det att jag klivit av bussen, stannar jag till en stund och ser på den med beundran.
Jag avbryter honom för att fråga: – När var du där senast?
Han svarar: – För några veckor sedan.
Jag frågar: – Hur kommer det sig? Har du förlorat någonting? Borde du inte, egentligen, befinna dig där just i detta nu?
Han svarar med att tiga. Jag fortsätter: – Varför sitter du här, på en trasig stol i mitt rum, istället för att fullfölja dina plikter? Är det roligt, att slösa bort min tid? Du vet väl, att ger man en gång vika för det skenbart oövervinnerliga; du vet väl, att tänker man en gång: det här, just det här, är det fullständiga slutet för mig; så får man under inga som helst omständigheter – inga som helst! – inbilla sig att det bästa vore att lägga sig platt på marken, som för att fira nederlaget!
Han svarar: – Jag ligger inte platt på marken!
Nu är det emellertid jag, som svarar med att tiga. Han fortsätter: – Du tar mig, uppenbarligen, inte på ens det minsta allvar. Är jag ingenting i dina ögon? När du ser på mig, ser du då en vän, eller snarare en sorts ohyra vars syfte tycks både börja och sluta med att störa dig? Kanske, stämmer det i den mån att jag just är en ohyra, men du misstar dig om du tror att jag vill sitta här. Det är inte bara din stol som är trasig. Likväl är golvet smutsigt, tapeterna täckta med små sprickor här och var, inte ens lampskärmarna har klarat sig undan dina vårdslöst impulsiva armar.
Då reser jag mig, vill jag minnas, men sedan upphör drömmen. Ett svagt ljus från utanför fönstret lyser upp mitt rum. Jag vrider och vänder på mig. Täcket intar obegripliga former och lakanet är sedan länge helt ur sin ordning. Varje ställning – hela tiden byter jag ställning – är obekväm. Ena sekunden ligger jag på rygg, andra sekunden på sidan, sedan på mage och sedan på den andra sidan. Så håller jag på. Men plötsligt, plötsligt ser jag min katt sitta där på golvet. Vanligtvis brukar den springa runt i cirklar, skrika oavbrutet efter uppmärksamhet – ofta behöver jag säga till den, »men sitt still, snälla du! du driver mig snart till vansinne« – men nu sitter den bara där, som förstelnad, stirrar på mig, jamar bara någon enstaka gång och dessutom tystare än någonsin. Det är dock uppenbart att den vill mig något. »Vänta bara, jag kommer, en sekund...« anstränger jag mig för att säga – min ork räcker med nöd och näppe till för att förmå stämbanden att låta – och sedan lyckas jag, aldrig så sakta, resa mig ur sängen, eller rättare sagt nästan rullar jag ur den och mer eller mindre faller ner på golvet. Katten betraktar allting med samma stillhet som förut. »Vad vill du?« frågar jag utan att få något svar, och gissar att den vill ha mat. Jag går ner för trapporna och häller upp torrmat i matskålen. Ropar på den: »Kom då! Jag har hällt upp mat åt dig.« Återigen får jag bara tystnad till svar. Jag beslutar att hämta katten, bära den ner och nästan tvinga den till att äta, och om den nu vägrar äta, ska jag ge upp och gå och lägga mig igen, för då finns det omöjligen något jag kan göra för den. Jag går upp för trapporna, en smula stressad; hade det inte varit bättre om jag legat kvar i sängen? Inte kommer jag att kunna sova efter det här, men inte heller orkar jag irra runt på samma sätt mycket länge till.
Emellertid ser jag, med bara ett par trappsteg kvar, att mitt rumsgolv står helt tomt. Katten är inte där. Jag kollar under mitt skrivbord, under byrån, under nattduksbordet, lyfter på täcket och flyttar på kuddarna. »Var är den?« säger jag tyst för mig själv, och tilltalar sedan katten direkt: »Var är du!« Inte heller nu får jag ens det minsta ljud till svar. Tystnaden är nästan outhärdlig. Jag går ner för trapporna igen, tänker att katten kanske faktiskt följde med mig ner trots allt, om det helt enkelt undgick mig vore det inte konstigt med tanke på tröttheten. De sista trappstegen nästan halkar jag ner för, hela min motorik är kraftigt nedsatt, jag är klumpig och svag.
Väl därnere söker jag i vartenda vrå. Inte ett enda hörn förblir outforskat. Det är nästan så att jag flyttar på glasen i skafferiet för att undersöka om katten kanske magiskt öppnat det, flyttat på glasen, trängt sig in bland glasen och sedan stängt det igen. Men tiden är inte tillräcklig; istället öppnar jag ytterdörren och går ut, men härute, tänker jag, härute finns hela världen. Himlen är kolsvart. Jag ser mot de stora träden på den andra sidan, lyssnar till ett stycke fåglar som kvittrar. »Jag kan ju inte leta i varje land«, tänker jag. »Då hittar jag den aldrig. Antingen är den fortfarande inomhus, den har väl krympt till insektsstorlek och gömt sig på en plats jag inte ens känner till, men så småningom kommer den fram och kanske till och med återgår till sin naturliga storlek och blir min katt igen. Men är den inte det, är den härute, isåfall har den lämnat mig. Då kan jag inte göra annat än acceptera det.« Jag går in igen, stänger dörren efter mig, suckar ljudligt, går upp för trapporna, det går saktare än någonsin, varje trappsteg är en egen liten kamp.
Jag sätter mig på sängkanten och tänker.