Är jag uttråkad, då jag går runt i en cirkel och tänker på samma små bekymmer som jag alltid tänker på? Nej, uttråkan är snarare att sitta stilla i fåtöljen och konstatera, nästan invärtes utropa, att vad som helst hade dugit bättre som underhållning, än att på detta eländiga sätt låta lemmarna vila, varpå man plötsligt studsar upp ur fåtöljen och blir förvånad – jaså, nu står jag bara här, tänker man – och söker febrilt efter någonting i rummet, som skulle kunna stilla tristessen, innan man inser att allting är värdelöst, och därför öppnar dörren och går ut, med en sådan brådska att man glömmer ta med sig användbara saker, plånboken exempelvis. Men jag sitter inte stilla i fåtöljen, nej, jag går ju som sagt runt i en cirkel och tänker, inte på vad jag vill göra, vad som hade varit roligt, utan samma saker som jag tänkte på imorse och igårkväll och resten av dagen igår och så vidare, trots att jag med dessa tankar inte kommer någonvart alls. Vad kallar vi detta, som ju varken är tristess eller ångest?