Förut, förstod jag mig själv på följande sätt: Jag gör ju inget annat än tänka, fundera över mig själv. Finns det någonting, jag ännu inte funderat över? Finns det någonting, ens den minsta beståndsdel av min person, så liten att det kvittar hur den ser ut, jag ännu inte upptäckt? Jag vill tro, att jag sett allt, men hur skulle jag isåfall kunna fortsätta gräva? Uppenbarligen, känner jag inte mig själv, och det förklarar också det som hände igår, då en bekant frågade mig: »Är du envis?« – en mycket enkel fråga, jag tveklöst borde kunna besvara, åtminstone med ett »ja« eller ett »nej«, och ett uns av säkerhet i rösten, men hon hade lika gärna kunnat fråga mig om hon är envis, med tanke på vad lite jag hade att komma med. »Jag har väl inte riktigt reflekterat över det«, sa jag, och blev en aning förskräckt, eftersom detta inte stämde överens med min självbild, och om det kan inträffa denna gång, lär det säkerligen inträffa igen. Men ska man verkligen behöva reflektera över en sån sak? Vet man inte redan, om man är envis eller inte, är inte svaret inbyggt i ens skalle från dag ett? Då en vanlig människa går längs trottoaren, på väg från punkt A till B, utan att sysselsätta sig med nånting särskilt, tänker på allehanda saker och ting – funderar hen verkligen då över sin envishet? Nej, det gör väl bara envisa människor, som sinsemellan tänker: »Vad hopplöst envis jag är!«, men det är ju bara dem, och inte jag, och alltså är jag väl inte särskilt envis, men för det första: Varför säger jag inte bara det isåfall? Och för det andra: Varför fick jag höra, då jag teg till svar, att jag är envis? »Ja, du är envis!«, sa hon, varpå jag osäkert svarade: »Jag har nog blivit lite mindre envis på sistone.« (Vi har inte setts på ett tag.)