Då jag besökte målare Lauss trånga ateljé, blev jag förvånad. Det var förvisso någonting sådant jag förväntat mig – lågt i tak, stengolv, gråa väggar och dunkel belysning – men inte hade jag anat, hur fysiskt påfrestande besöket skulle bli. Dammet syntes inte på möblerna, men jag kände gott och väl hur det täppte igen mina luftvägar. Yttersta försiktighet var nödvändig, skulle jag göra ens den minsta rörelse – och det blev inte lätt för mig, jag tror att det rådde brist på blodsocker – för att inte stöta in i hyllorna, som täckte samtliga fyra väggar, och såg hemmasnickrade ut, med tanke på dess ojämna konstruktion bestående av tunna, fula träplankor som inte såg ut att tåla mycket. Emellertid var det inte bara miljön som förvånade mig, utan också hela konstnärsskapet i sig. Förstås, hade jag fått höra mycket gott om denne Lauss – »Lauss, kommer att med allra största säkerhet bli vår tids störste konstnär, och om detta inte skulle inträffa – mot all förmodan – måste han åtminstone bli, den störste inom våra landsgränser« – men trots det hade jag aldrig, inte ens i förbigående, fått se honom eller hans konst, inte ens via beskrivningar – jag tvivlade till och med en aning, på om Lauss över huvud taget existerade – och detta fick förstås konsekvensen, att jag då Lauss steg in i rummet, i sin ateljé – nu hade jag bara hunnit vistas i den i en minut eller två – blev både lättad – Lauss, är på riktigt – och förfärad, allra främst förfärad, då han inte kunde ge mig ens det minsta svar på mina frågor.
– Lauss, sade jag, jag har hört så mycket gott om dig, och kunde trots det inte föreställa mig, att din konst skulle komma ens i närheten av denna skönhet. Jag är mållös! Lauss, du måste berätta för mig: Hur gör du, för att måla med en sådan variation? Hur gör du, för att efter att ha färdigställt ett naturlandskap som detta – här lyfte jag på ett av de mindre imponerande verken, en enkel skildring av en liten flod längs en äng – kunna träda in i en ny person, måla någonting helt igenom annorlunda, måla inte bara med nya verktyg och metoder, utan också med ett helt nytt sinne, andra ögon och en arm som skiljer sig ifrån din förra? Säg mig, Lauss, fortsatte jag, säg mig, hur åstadkommer du detta, jag måste veta.
– Men vem är då denne Lauss, frågade han mig, det vill säga gubben jag trodde bar detta mig numera främmande namn. Det här är ju min ateljé, och jag heter inte Lauss. Vem är du förresten, kan jag hjälpa dig med något?
– Det kvittar vad du heter, sade jag efter att ha kommit på mig själv med att gapa som ett fån, vill du vara så vänlig att berätta, hur du går tillväga när du målar?
– Jag kan förstås berätta, men du kommer inte att förstå det, ingen har någonsin förstått det.
– Berätta ändå.
– Som du vill. Jag börjar med att blanda mina färger, vilket de flesta inte begriper, är det viktigaste steget i processen; försummar man det, vare sig det är på grund av slarv, oskicklighet eller helt enkelt okunnighet, är målningen misslyckad, redan före det första penseldraget.
– Så fort går det alltså!
– Fort? Skulle det gå fort att blanda färger? Jag ser, att du är precis som alla andra. Förklarade jag inte alldeles nyss vilken otrolig vikt detta första steg har? Jag tänker inte ens hindra mig, från att kalla det för det enda steget, ty om du tar dig an det med den omsorg som krävs, och inte bara omsorg utan också kärlek, för att konstruera din palett, ja, då kan du helt enkelt inte misslyckas, utan har till och med redan lyckats. Låt se vad som skulle kunna vara ett bra exempel för att illustrera detta...
Målaren började genast leta, och det med gamla, trötta armar, helt utan den försiktighet som krävdes hos mig – de var snarare rentav oförsiktiga – men eftersom han kände sin ateljé ut och in, riskerade han heller inte att välta omkull hyllorna så att hela konstnärsskapet skulle gå under, nej, han kunde till och med leta i röran med skornas hjälp.
– Detta duger nog, mitt gamla ungdomsverk, sade han med en sliten tavla i händerna, och granskade den så som man granskar något eller någon man inte sett till på många, många år. Se här. Då jag målade denna tavla, hade jag ännu inte behärskat det som kallas proportioner, och därför, om du tittar på fåglarna här – han pekade på vita fläckar belagda mot tavlans nedre del – så ser du, hur de är alldeles för stora, i relation till havet här, som de flyger bort mot – nu till och med vidrörde han tavlan, med fingrarna på ett rödrosa parti, inte alls liknande ett hav – men vem som helst kan se, trots de matematiska bristerna, att detta ändå är mycket vackert, eftersom jag förstod vikten av detta första, enda steg! Förstår du nu? Nej, det gör du förstås inte, och även om du tror att du förstår, förstår du inte alls, ty det gör ingen, det har jag lärt mig under mina många år som konstnär.