Alla runtomkring mig tycks hysa grova missuppfattningar om mig, vad gäller mat och aptit och växande – de områden där jag, enligt min uppfattning, på ett eller annat sätt skiljer mig från alla andra i en avsevärd utsträckning. Nu är det inte så att missförstånden helt och hållet saknar grund, nej, deras ursprung är snarare fullt rimliga. Vad som däremot är allt annat än rimligt är hur föreställningarna lever vidare trots ständiga motbevisanden, inte främst muntliga sådana utan även genom faktiskt uppvisande. Men låt oss börja med ursprunget. Som litet barn var jag minst sagt kräsen. Jag har fått höra, även om jag själv saknar minnen från den tiden, att jag vållade andra trauma genom att helt enkelt inte äta. Förberedandet inför diverse utflykter var förknippat med oroligheter gällande just detta; »finns det matställen där? har de något han gillar?« var frågor man var tvungna att ställa sig, samt undersöka med en sådan omsorg endast föräldrar är kapabla till, om man ville kunna genomföra utflykten under något som helst lugn. Sådan var jag som liten.
Emellertid finns det en stor motsägelse i vad jag fått höra om detta, nämligen att jag tydligen, trots allt, hade en mycket god aptit när jag väl gillade maten. Det är möjligt att jag helt enkelt var hungrig då jag ju ytterst sällan fick möjligheten att äta mig mätt, men samtidigt – är inte vi alla olika hungriga? Idag har min kräsenhet förbättrats, jag får de allra flesta dagar äta mig mätt; borde jag inte i mitt nuvarande jag kunna se min riktiga aptit? Jo, det borde jag, och det borde också alla andra kunna. De borde se, hur jag alltid tar minst lika stora portioner som dem, i skolmatsalen, hemma i köket, likväl borde de höra hur jag klagar när maten räcker till att mätta alla utom mig. Så är det faktiskt ibland, till och med ofta – att jag uppvisar den största aptiten – men trots det känns det en aning felaktigt för mig att säga det, för när folk gång på gång yttrar samma missuppfattningar, börjar de så småningom att sluta verka som sådana och förefaller istället vara riktiga. Men, jag kommer alltid att kunna genomskåda dem, att på det sättet lura mig blir lika svårt som att lura den modigaste av alla till att tro att den är feg; det går helt enkelt inte, det är en ren självklarhet att man förblir fullständigt viss om vem och hur man själv är.
Emellertid är det inte dessa missuppfattningar i sig som sårar mig mest, utan hur de uppenbarar sig i oväntade situationer, från ingenstans, på otäckaste sätt. Det är för mig inget känsligt ämne – jag samtalar mer än gärna om mina tankar och känslor vad ämnet beträffar – men det sker tämligen sällan och aldrig på ett tillräckligt utförligt vis, och därför skriver jag även denna text. Nej, istället får jag höra vad folk tänker om mig när jag knappast har möjligheten att försvara mig, som vid middagar; någon säger något i stil med: »vad jag blir glad att du äter!« eller »oj, vilken aptit, jag blev mätt för länge sedan!« – hur ska jag kunna bemöta dessa oskyldiga, obetydliga, välmenande kommentarer på något annat vis än att ge mitt tysta instämmande, och därmed förtrycka mina känslor? Visserligen har det hänt någon enstaka gång, att jag faktiskt sagt vad jag tänkt: »Vad menar du egentligen med det? Jag vet att jag är kräsen, men jag är inte lika kräsen som för några år sedan – åldras jag inte i dina ögon? – inte längre är jag så kräsen att jag inte äter, det borde du väl ha sett vid det här laget?« Men jag är ingen skicklig debattör, man tar ner mig med någon hastig invändning som »men i måndags åt du ju knappt nånting!«, och jag blir som stum, är uppenbarligen förloraren. Särskilt uppenbart är det för mig; inombords är jag så förfärligt bitter, jag ger upp och bestämmer mig för att aldrig någonsin göra ett till sådant försök. När jag sedan lugnat mig tänker jag: »vad hände egentligen i måndags?«, och kommer ihåg – vi fick ju god lunch i skolan, på hemvägen åt jag bröd tillsammans med en kompis, väl hemma var middagen tidig – varför skulle jag då vara vrålhungrig? Och, i vilket fall, spelar det någon som helst roll? Vissa dagar är man hungrigare än den som fastat i en vecka, andra dagar har man sämre aptit än den som varit sjuk lika länge, sådant varierar och det är meningslöst att sätta något värde till enskilda avvikelser, men det begriper man inte, åtminstone inte när det gäller mig, förmodligen för att man vägrar släppa taget om ens befintliga uppfattningar.
Utöver allt detta får jag inte under några som helst omständigheter ifrågasätta eller kommentera andras aptit så som man ju dock gör med mig; frågar jag någon, utan baktanke, »hur kommer det sig att du redan är hungrig? du åt ju frukost för inte mer än en timme sedan«, så får jag höra i en ton som vittnar om hur de ser ner på mig – det är uppenbart att jag sårat deras ego, även om det inte rör sig om mer än skrapsår – hur de ju är större än mig, kanske till och med ganska mycket större, rör på sig mer, alltid haft en rejäl aptit och så vidare. Men nu är det så att jag mycket väl är medveten, till och med smärtsamt medveten om att jag både är kort och spinkig, klen och smal. Jag vill vid dessa tillfällen inget annat än – men som sagt kan jag inte – förklara för dem att det inte är mitt fel, att gud givit mig en ofördelaktig ämnesomsättning, att pappa berättat att han var lika smal i min ålder och hur han nu blivit tjock eftersom kroppen ju till stor del står utom vår kontroll. Vissa tror ju fullt felaktigt att kroppen snarare står helt inom vår kontroll – och med vissa menar jag främst personer som styrketränar – och just dessa tycks älska att förebrå mig för att jag inte gör detsamma, en så djupt idiotisk förebråelse, ty den kommer från personer födda i kroppar skapade för det. Jämför man med mig har de flera mils försprång i ett maraton jag inte ens erbjudits att delta i.
Vem som helst kan, om man fullständigt blundar inför verkligheten, nå framgång i ett mästerskap, men den som gör det kommer ändå alltid vara den som fötts med de rätta förutsättningarna. Man vill gärna kämpa, men inte kämpa som ingen förut kämpat till ringaste framgång. Tiggaren kan bli rik, men det kräver en kraftansträngning som miljonären inte ens kan föreställa sig. Därför kommer tiggaren helt enkelt inte bli det, precis som jag inte kommer skaffa muskler liknande dem hos andra killar, hur möjligt det än förefaller vara. Styrketränaren som ber mig följa dess exempel drivs av sin egen framgång, älskar att kunna mäta sig med andra killar, medan jag, å andra sidan, måste överge mina egentliga drifter, utan att någonsin nå den punkten då jag kan mäta mig med andra. Jag kan försöka lika mycket men kommer ändå alltid att vara sämre; jag väljer, istället, att försöka finna mig i min svaghet. Det är för det mesta en problemfri strategi, men dessvärre blir påminnelserna om problemen särskilt sårande, de rentav blir hela problemet, för när jag får höra att jag är smal – även om jag för stunden är fri från ängslan och egentligen borde tåla det – börjar jag granska mig själv från topp till tå, ibland dessutom inombords och i det förgågna, och hittar helt orelaterade brister, brister som kanske egentligen inte finns, men de finns mer än någonting annat vid dessa tillfällen.