Långpromenaden. Den började i Slussen, älskvärda Slussen. Det var bara vi två, omringade av resenärer.
– Är du också hungrig? frågade jag honom.
Det var han – »vi fick ju tortellini till lunch!« – så vi beslutade att dra till Ikea vid Gallerian för att köpa korv. Vi gick tvärs över den ändlöst gråa Plattan, förbi ett skyltfönster; kanske kan man inte kalla det för skyltfönster, eftersom det på den andra sidan inte fanns mer än en skulptur av en duva. Är inte duvor lite söta ändå?
Ikea-målet var mediokert; de hade ingen korv, så det fick bli kaffe och croissant. Av kaffet blev man så olidligt varm, så vi avslutade med varsin mjukglass. Det hela landade på runt 30 kronor. Nu hade livslusten minskat, så för att muntra upp stämningen tog vi in på Kulturhuset. Där hade de spännande böcker, men det kryllade av estetare. Obehagligt.
– Vad med dem tycker du är obehagligt? frågade han mig.
– Jag vet inte riktigt, de är väl så främmande på nåt sätt, verkar tala ett annat språk... och så skrattar de hela tiden, verkar så himla glada.
Väl utomhus igen satte vi oss ner på en bänk, en sådan bänk som existerar blott för att staden ska se mera levande ut, inte för att någon nånsin faktiskt skulle få för sig att sitta där.
– Och vad fan gör vi här egentligen? utbrast han.
– Ja, vad ska vi annars göra? Sitta där borta kanske? svarade jag med en pekning mot en annan, precis lika livlös bänk.
– Nej, vilken värdelös plan, varför inte åka nånstans istället? Det finns ju spårvagn här.
Jag var mycket skeptisk inför förslaget.
– Jag är hellre ute och går.
Sergels torg var tristare än vanligt. Det blåste, himlen var helt och hållet grå, och till och med Plattan – självaste Plattan – stod tom. Det var lika kusligt som en öde motorväg, som ju brukar vara öronbedövande traffikerad. Vi fick så småningom båda nog av detta, så vi gick planlöst längs med Klarabergsgatan, tills vi gick förbi ingången till Stockholm C.
– Vi går genom Stockholm C., tyckte han.
– Nej, varför det? svarade jag hastigt. Det är ju härligare härute.
– Men jag är så himla kall, det är som om vinden biter mig i kinderna.
– Du skulle klätt dig bättre.
Men det var för sent, han hade gått in mot Stockholm C. och försvunnit i en folkström. Jag kunde inte käfta emot, var tvungen att ge efter och följa med. Vi hamnade på Vasagatan, korsade oheliga motorvägar, gick förbi tomma konferensrum – många små bord stod noggrant utplacerade, som om man skulle ha världens tråkigaste mingel – tills vi hamnade vid en tunnelinfart.
– Ska vi gå igenom den? frågade han mig exalterat.
– Varför i helvete då? Det kommer ju ta minst en kvart, vi hinner väl dö i lungcancer innan vi kommer fram.
Men han brydde sig inte, han gick in för att kolla hur det var, men kom rätt snart tillbaks när han upptäckt att det inte fanns någon trottoar. Vi vände om, något uppgivna; vart skulle vi egentligen ta vägen? Vi var omringade av motorvägar, övergivna byggprojekt, sönderfallna stängsel och tillhörande skyltar. Stockholmsk stadsslum. Oändliga mängder gråhet.
Vi ville härifrån, gick mot kajen, där en verkligt fantastisk idé slog oss: pendelbåten! SL:s mest underskattade färdmedel, som de flesta endast använder för att ta sig till Grönan. Tänk, vilka outforskade möjligheter! 89 hette linjen – det var som om den stod där och väntade på oss, tog emot oss med öppna armar när vi tveklöst klev på båten.
– Vi åker till Lilla essingen, sa jag, det tar bara en kvart och så kan vi gå till Stora essingen och ta tvärbanan tillbaks.
Vi slog oss ner och såg ut ur fönstret. Mälaren kan bjuda på bland de vackraste av utsikter.
– Se hur stort Münchenbryggeriet är! sa han. De som lät bygga det måste ha varit jävligt törstiga på öl.
Men när båten väl anlänt vid Lilla essingen var vi för slöa, såg fastlandet glida ifrån oss när vi hunnit fram till båtens kant.
– Är det för sent nu? frågade jag sjömannen, utan att egentligen förvänta mig något annat svar.
– Ja, nu är det för sent.
Det fick bli Ekensberg istället. En kostsam omväg.
Endast vi klev av vid Ekensberg. Ingen annan syntes till, vi var ensamma här tillsammans med Mälaren och de enformiga, gula lägenhetshusen. Tittade man emellan husen såg man bara fler, som om de aldrig tog slut.
– Åh, Mälaren... sa jag med en röst liknande den hos en förälskad. Det här är det allra bästa med Stockholm!
– Äsch, sa han, det finns jämförbara vyer ute på Värmdö.
– Värmdö? Det är inte samma sak. Åker du längs med den här sjön finner du både badstränder, villaområden, naturreservat och förorter av kraftigaste betong. Det vackraste och fulaste i förening, intill Sveriges sötaste vatten... blotta tanken gör mig tårögd.
– Nu tycker jag du överdriver.
– Nejdå.
Ekensberg var en liten udde. Bänkar stod utplacerade bredvid vattnet. Vi gick runt längs med kanten tills vi efter en kort stund fick syn på ett stycke änder och stannade till för att se på dem. De vilade sig på det sista som fanns kvar av vårisen; nästan allt hade smält.
– Vore det inte vackert om vi dränkte oss här? Jo, föreställ dig det: vi hoppar, eller till och med faller ner i vattnet med kläderna på, simmar ut en bit – det är rätt härligt, årets första men alldeles för tidiga bad – men till slut blir kylan övermäktig, musklerna sviker oss när vi panikartat försöker simma tillbaks. Efter bara ett ögonblick sjunker vi, glömmer allting medan vattenytan försvinner från oss och allting tar slut. Det svider inte ens i ögonen; det är ju Sveriges sötaste vatten.