Det var sent i maj, då jag befann mig i ett kapell. Jag lyckas dock inte erinra mig hur jag hamnade där. Däremot minns jag, hur de stora fönstrena lät släppa igenom vackra solstrålar som formade mönster över marmorgolvet, mönster som också utgjordes av de stora pelarnas runda skuggor. Någon måste ha lämnat något fönster öppet någonstans, ty duvor flög med jämna mellanrum kors och tvärs längs med taket, utan att man hörde deras vingar flaxa. De enda ljuden som hördes, var de som framkallades av mina fotsteg; då jag tog ett kliv, hördes häftiga ekon, ibland riktigt obehagliga, då de lika gärna hade kunnat vara röster sägandes mig: »Sluta leta, du kommer inte finna det!«, eller: »Du tror bara, att du är ensam här!« – ett påstående som sedan visade sig vara sant, då jag fick syn på en man, intill en av dessa stora vita pelare. Han gick i en liten cirkel runt den, oavbrutet, med ett huvud som lutade åt sidan och armar som hängde ner utan att röra på sig. Skorna släpade i marken och benen haltade en aning utan att mista balansen.
Jag beslöt att undersöka honom på nära håll, och fattade då intressese för hans ansikte; munnen, ständigt ståendes på glänt, deformerades av ett stort överbett, som blottade enbart den övre tandraden; näsan var krokig och ful; ögonen, hos denna man, var de tommaste jag någonsin beskådat. Jag kunde inte låta bli att undra vad som dolde sig bakom dem – vilka tankar, som simmade som guldfiskar, i den trånga skallen – och beslöt att därför slå honom i ansiktet. Dessvärre upptäckte jag en liknande klumpighet hos mig själv, när slaget inte fick den kraft jag önskade, och näven olägligt träffade hans kindknota. Jag behövde ta tag i hans smutsiga jacka med båda händerna för att hindra honom från att falla mot marken. Huvudet höll han uppe, med ögonen riktade mot mig, och jag såg att mitt slag åtminstone vidrört näsan på honom, emedan rött blod nu rann, försiktigt, ur den högra näsborren. Strömmen delades vid munnen, blod färgade läpparna röda, sipprade in i springan, och flöt samtidigt längs med kanterna, ner för kinderna, halsen och i en viss mån hans kläder. De röda fläckarna som spred sig över kroppen på honom intresserade mig dock inte det minsta. Jag ville undersöka hans ögon, där jag inte kunde finna ens det minsta livstecken, trots att jag letade med all min kraft; hade man lovat mig otroliga summor pengar, för att bevisa att mannen faktiskt levde, hade jag inte kunnat leta med mera flit. Jag hade inte ens kunnat ljuga, hävda att liv fanns i ryckningarna som då och då framkallade löjliga grimaser i hans ansikte, utan att man hade genomskådat och skrattat åt det. Å andra sidan: vem hade kunnat hävda att han var död, motbevisa att han levde? Om jag nu släppte taget om denna man, skulle han förvisso falla mot marken och slå sig, men han skulle inte falla utan att se på mig med de oroligaste ögon, ögon som levde och ville fortsätta att leva. Detta faktum gick inte att förneka, emedan jag nu släppte honom och hörde honom skrika – utan att höra någonting alls – medan armarna flög och kroppen kröktes i luften. Emellertid var jag tvungen att erkänna, att han såg tämligen olevande ut, liggandes så där på marken. Han rörde inte på sig. Högerarmen, hade fastnat i ett onaturligt böjt läge, under bålen. Jag är övertygad om, att han hade rullat en aning och släppt loss armen, om han inte saknat alla krafter, men tyvärr gjorde han det – fullständig tomhet rådde, rent kraftmässigt – och den stackars armen förblev alltså klämd. Det ledsnade mig en aning, och jag gick ner på knä, strök försiktigt hans hår medan jag sa:
– Säg mig, snälla du – är man olycklig, bara för den skull, att man inte är lycklig? Med andra ord: är jag olycklig, då jag inte är lycklig? Du behöver inte svara, ty jag tror mig se svaret i dig. Du gråter inte, du ligger här och sover, precis intill mig. Skulle du inte gråtit, med ögonen uppspärrade, andats häftigt vid blotta åsynen av mig och blotta tanken på att ligga här, ifall du vore olycklig? Det måste dock sägas, att jag tänker istället för att sova – är jag kanske olycklig? Snälla du, säg mig det, förvirringen har ihjäl mig och mina tankar släpper aldrig taget om mig så som jag ju släppte taget om dig. För den skull önskar jag dock inte, att det ständiga tänkandet upphörde; utan tankar, skulle jag inte leva, och detta tror jag att du vet bättre än någon annan; du levde, då du gick runt så där i en cirkel, eftersom du tänkte medan du gjorde det. Emellertid är motsägelsen i detta alltför uppenbar, smärtsam och olöslig. Vad lever jag för, om jag lever för att tänka, och tankarna tycks finnas till enbart för att plåga mig?
Efter att ha sagt allt detta, når jag en återvändsgränd – mina tankar når alltid samma återvändsgränd – och jag känner mig borttappad, som om jag inte kände mig borttappad stunden innan, och som om jag någonsin känt mig annat än borttappad. När jag inser detta lägger jag mig ner, vilar huvudet mot mannens bröstkorg, som inte är särskilt mjuk – inte heller stengolvet är särskilt mjukt – men min känsel och mina muskler är förvisso som förlamade. Jag ser rakt framåt, mot kapellets vida väggar, som inte heller rör på sig över huvud taget. Jag lägger också märke till en röd pöl på golvet.