Sättet på vilket William låg på parkbänken var besynnerligt. Nu brukade han inte heller ligga på parkbänkar, men uppträdde förstås likadant i detta sammanhang som i alla andra, med huvudet vilandes mot vänsterarmen som i sin tur vilade mot armstödet; vänsterbenet vilandes mot det motsatta armstödet; högerbenet ner i marken och motsvarande sko vriden så att den pekade bort från bänken, nästan vinkelrätt. Högerarmen fick han dock inte ordning på; han tänkte först släppa den fri på samma sätt som med högerbenet, men då slog handen i marken, så istället fick han hela tiden flytta runt den. Den uppförde sig som ett litet barn som inte begriper att dess önskningar är omöjliga att uppfylla.
Bänken låg intill parkens huvudgata – även om det ju inte var fråga om någon gata utan snarare en lång grusväg, lika smal som en stig – och var bara en i två långa rader av parkbänkar, dock den enda som användes för tillfället, vilket var märkligt med tanke på att huvudgatan i själva verket var ovanligt trafikerad; den här parken låg ju i utkanten av staden, var svår att ta sig till, och dessutom så liten att det var svårt att – om man nu hade med sig ett sällskap – hitta en passande gräsplätt att ha picknick på, eller vad man nu har en park till. Det var i vilket fall inte en särskilt populär park, och för det fanns det goda skäl.
Folkströmmen var till Williams fördel i och med att den erbjöd honom någonting att roa ögonen med. Han gillade framförallt att se på dem som gick ensamma, i sällskap med sig själva. Det kom en liten pojke springandes, så svag om benen att han emellanåt behövde göra små hopp för att ta sig fram, eftersom han inte kunde kontrollera dem på bättre sätt. De äldre människorna var inte lika målinriktade; deras huvuden nästan flög runt, de flyttade på blicken så att den ena sekunden pekade upp i skyn och andra sekunden på träden som alla såg likadana ut, med undantag för de människor som istället lät sina huvuden hänga och gunga livlöst. William föreställde sig dock att det var just dessa människor som levde mest; de hade ju så mycket att tänka på att de inte kunde göra annat; att betrakta omgivningen hade varit ett slöseri med krafter.
Det blev plötsligt riktigt tyst. Ett enkelt fågelkvitter kunde höras längre bort, förmodligen från den enda fågeln i parken. William somnade nästan, eller åtminstone slutade han att betrakta den numera tomma huvudgatan, och blev lugnare i kroppen; högerarmen slutade bråka med honom och han kunde avslappnat studera molnen istället. De rörde sig riktigt långsamt, så långsamt att det gick att glömma bort att de var där. Himlen verkade klarblå. Någon sol syntes emellertid inte till, men William letade heller inte efter den; molnens sällskap dög gott och väl för honom. Skulle han någonsin resa sig upp? Det är inte säkert, men om han gjorde det, skulle det inte vara särskilt kvickt; han skulle inte liksom flyga upp med ett studs, känna sig utvilad och redo, och utan eftertanke flyga vidare. Inte heller skulle det vara med lugna och kontrollerade rörelser, utan han skulle behöva nöja sig med att rulla lite så att hela kroppen föll och landade i gruset.