Ja, hur hade det egentligen sett ut om blommorna kunde se, tänka – observera sin omgivning, göra små iakttagelser och antaganden och sedan dra slutsatser utifrån alltihopa; resonera – fundera över sin livssituation, vad som har och inte har betydelse för sig självt, komma fram till det ena och det andra, ändra sig när tankesätten inte visar sig fungera i praktiken och då göra nödvändiga justeringar; föra dagbok, ja kanske till och med det – sida efter sida klaga, gnälla, varje ord blir som en tår framkallad ur alla bekymmer, dessa bekymmer som utan papperets hjälp hade varit omöjliga att hålla reda på; och så vidare, allt annat skenbart meningslöst vi människor ägnar oss åt. Ja, hur hade det egentligen sett ut om blommorna led som oss? Emellertid gör de väl just det, de lider säkert ännu mer, med tanke på att de saknar dessa verktyg – enkla, men livsnödvändiga – som fungerar som tröst, förvånandsevärt kraftfulla vapen i striden mot livet självt. Maskrosen kan inget göra då ett lyckligt, välmenande barn i vårsolen sliter loss den ifrån marken och blåser alla dess fröer i ansiktet på en kompis – givetvis är dessa fröer inte till för att sitta kvar, men inte heller gör de nytta i någons ögon och mun – varpå barnet kastar den resterande, nakna stjälken – som alla kan se är värdelös – i marken, där den får ligga, döende, tills någon som en hjälp på traven ouppmärksamt sätter sin fot på den. Maskrosbladen, som sitter kvar i gräset där stjälken en gång växte och blommade, lever ett tag till. Ja, vad hade de egentligen sagt, bara de kunde nyttja dagboksförandet som en liten men betydelsefull tröst? »Hej igen, dagboken.« (På föregående sätt kan man inleda sina inlägg om man så vill.) »Idag dog jag för en gångs skull. Eller rättare sagt har den process – om det nu kan kallas för process, det som egentligen är ett stillastående, avsaknaden av liv det vill säga – inletts, som så småningom leder till min definitiva död.« Nej, det är inget muntert förstås, men jag hade inte heller haft något muntert att tillägga, vore jag en maskros som kände döden sprida ut sig genom ådrorna. Den enstaka maskrosen är betydelselös, ett faktum den själv gott och väl är införstådd med – de finns ju överallt och i så stora mängder att förbipasserande skulle behöva anstränga sig, om det låg i deras intresse att uppmärksamma dessa blommor, vilket det inte gör, och när de då och då ändå lägger märke till en sådan gulfärgad klunga, finns det ingen som helst anledning för dem att bry sig – och detta får den följden att maskrosens sinne präglas av enorm bitterhet, ty maskrosen hade säkerligen benämnts som ett växtrikets under, bara den var lite mera sällsynt. Förstås, hade det där barnet – låt säga lite tidigare på året, då blomman bär gula blad – ändå slitit den ifrån jorden, men inte alls i avsikt att sedan slänga den på marken, utan för att omsorgsfullt bära med sig den hem, lägga den på skrivbordet eller i hyllan och sedan sörja den, då den vissnat nästa morgon. Men underskatta nu inte hur det känns att vara så uppskattad, att se sin egen existens – vars värde man ofta tvivlar på – göra ett så stort intryck på någon; med anledning av detta kan maskrosen – istället för med en föraktfulld blick vänd ner i marken – dö med ett leende på läpparna, och ett lugn i sinnet.