Varje dag – eller kanske varannan dag, min tidsuppfattning är skev – är det någon som knackar på dörren till mitt rum, men det är inte en vanlig knackning – det är inte som när pappa har något att ge eller säga till mig lite kort innan han försvinner iväg igen och fortsätter med sitt, eller som när han tycker att jag misskött mig och måste hålla mig till svars för det – utan en monoton – ja, monoton för att vara en knackning – och våldsam, nästan mekanisk sådan. Jag har spenderat all den här tiden på att försöka förstå mig på den, genom att urskilja något mönster som faktiskt betyder något – det vill säga utöver faktumet att knackningen varje gång är identisk, för det vet jag inte vad jag ska göra med, det skrämmer mig bara – och försöka så gott det går utan att öppna dörren lista ut vem som över huvud taget skulle kunna vilja mig något – bortsett från de som inte knackar på det här sättet – och dessutom till den här graden, men jag landar alltid i att det är omöjligt, det är helt enkelt för obegripligt, ty vilken människa skulle ens ha tålamod nog? Ligger det möjligtvis någon och sover utanför mitt rum? Det skulle förklara en del av det – vem det nu är skulle åtminstone inte behöva göra en resa och ta sig in i själva lägenheten vartendaste gång – men emellertid finns det flera, påtagliga brister: skulle inte min pappa – såväl som de andra som bor här, men främst min pappa – märka att någon låg där och sov på golvet; skulle vem det nu är inte ha svält ihjäl vid det här laget; och vad vore ens vitsen med ett sådant beteende från första början? Ja, jag förde faktiskt det här resonemanget en gång, jag vill minnas att det var sent på kvällen, men sedan såg jag morgonen därpå då pappa öppnade dörren – utan att knacka förövrigt, han steg in utan förvarning – att golvet utanför mitt rum var tomt, det såg till och med ovanligt rent och städat ut, iallafall på det sättet att det inte var möjligt att någon nyss legat där och sovit, för en sådan människa måste väl lämna spår efter sig.
Jag har fortfarande inte löst den här gåtan och klandrar mig själv för det. Det verkar som att knackningarna – mina persienner är neddragna och jag kan inte skilja på natt och dag, så följande är någorlunda ogrundat – har förskjutits; medan de förut kom på förmiddagen stör de mig numera mitt i sömnen. De blir allt svårare för mig att uthärda. Jag har ju sedan knackningarna började inte kunnat samla nog med mod för att faktiskt öppna, kanske för att det är så himla enkelt att bara låta dem vara, och för att risken med det är så liten i förhållande till riskerna med att släppa in vad det nu är som väntar mig, men jag har trots min svaghet ändå föreställt mig en framtid där jag tvingar mig själv, struntar i fegheten och en gång för alla rycker upp dörren – jag kanske tänker medan jag närmar mig handtaget, »det här kommer jag att ångra«, men det gör jag inte heller – men hur ska jag med den här förlamande tröttheten någonsin kunna åstadkomma något sådant? Jag har därmed väldigt svårt att föreställa mig någon framtid över huvud taget, även om det blir lite lättare när pappa kommer in och ser till mig.