Vi går längs med motorvägen, ett par meter ifrån den. Den är upphöjd, dess sidor belagda med stängsel, ett dike utgör en sorts vallgrav; det vore svårt att gå precis intill den, men det önskar vi heller inte göra. Vägskyltarna flyger över marken, mörkret gör det svårt för mig att urskilja bokstäverna, men pilarna, som pekar ut riktningar, de kan jag se, och nu – nu kan jag faktiskt läsa trots allt – genomskådar jag nattens väldiga mörker, och läser: »kör hitåt, ty hitåt är det bara tråkigt«, vilket är intressant, ty vem vill fara, dit det inte är roligt? Det tar mig dock inte många minuter att inse, att detta såklart är bättre än alternativen, för vilka är alternativen? Det vill jag inte ens veta. Jag väljer istället att ha tråkigt, utan närmare eftertanke. Ja, det är ju därför jag går här längs med motorvägen – vilken ointressant tanke. Jag frågar: – Är vi inte framme snart? – Nej. – När är vi framme? – Det är omöjligt att beräkna. – Var är vi? – Bredvid motorvägen.