Vackra moln på himlen – gråa, stilla – men bara så stilla, moln kan vara efter ett stormigt regnoväder; de utgör en sorts målning över himlen, intar former man aldrig sett förut, övergår i andra, och där borta, är det fullt av sprickor, som låter solen skina över vattnet, så att det bildas glitter. Bredvid vattnet, på andra sidan skogen, bland husen, mellan de tomma gatorna och träden som småfåglar sitter i, där tar väl folk skydd i sina villor eller lägenheter och ser ut genom fönstret – de kanske lutar axeln mot väggen, eller vilar huvudet i handflatorna – och om de inte ser bort mot horisonten, molnen, skogarna, så ser de väl istället neråt, på gatans blöta asfalt, eller den egna gården, där de kanske planterat gräslök, som börjat blomma. Gräslöken är ömtålig; den sitter fast i jorden, men lossnar vid minsta ryck; jorden, är nästan ihålig, fylld av gångar, där myror och andra insekter ständigt springer fram och tillbaka; de har väl sina arbeten att utföra, arbeten som inte betyder något på det stora hela; vad har myran uppnåt, då den flyttat ett barr från en plats till en annan? Frågan är bara, var mina tankar trivs bäst, alltså på vilket plan. Ibland flyger de uppe bland molnen, har utsikt över precis allting, är ostoppbara, men också övermäktiga; blir jag inte utmattad, sömnig, blir jag isåfall stressad, nästan panikartat, av alltihopa; hur härligt det än är att flyga, är mina vingar alldeles för svaga. Jag trivs bättre, med kinderna i handflatorna. Men det är också då jag är som allra mest uttråkad. I de underjordiska tunnlarna, däremot, finner jag mening i det allra minsta; jag lider inte av klaustrofobi, men förstår emellertid inte, hur myrorna klarar sig; dessa tunnlar är ju så väldigt små, och även om jag trivs i dem, skulle jag nog inte kunna leva i dem. Till slut skulle jag, med allra största säkerhet, kvävas.