Det är nog det mest existentiella, tänker jag ibland, om mig själv, eller rättare sagt, om mina tankar, som förvisso utgör hela mig, allt vad jag är. För den skull vet jag inte alls vad jag menar med »det mest existentiella«; en tanke kan vara existentiell, det är klart, men vilken tanke är mer existentiell än den andra? Och är inte alla tankar lite existentiella? Precis allting, berör ju någonting som existerar; även om det inte alltid är uppenbart, ligger det alltid där i bakgrunden och spökar. Då en lycklig människa funderar över vad hen ska äta till middag, funderar hen även – inte ens även, utan helt och hållet – över vad som bringar mest njutning, det vill säga, mening till tillvaron, och alltså är det i grund och botten en existentiell tanke. Givetvis är det här djupt problematiskt, det förstår nog vem som helst. Somliga struntar dock i det, de tänker väl: »vad tjänar det till, att fundera på det här?«, medan andra inte gör annat än fundera på det, kanske för att de tänker: »det är min plikt, att fundera på det«, eller, så är de mer som jag, och kan helt enkelt inte göra annat. Jag önskar, att jag kunde göra annat, men det kan jag inte. Emellertid, finns det de som har det värre, också det är självklart, och alltså försöker jag avstå från att klaga, men inte heller kan jag göra annat än klaga, och därför klagar jag medan – och så att – skammen rusar genom märgen på mig. Vad var det nu, jag hade att säga? Jo, det mest existentiella, tänker jag ibland, om mina egna tankar, och jag ska försöka ge ett exempel på detta. Det är ingen enkel uppgift; som sagt, är existentiellt tänkande djupt problematiskt; tankarna avlöser varandra, men inte som i en stafett, nej, det är mer som en brottning, där den ene tar ner den andre – och mig med, förstås – med våld, och härskar tills det att nästa objudna gäst stormar in och tar dess plats; tankarna är alltså så pass många och så pass flyktiga att de blir svåra att minnas. Så här lär det väl fortsätta tills jag dör någon dag. Jag sa ju, att jag skulle ge ett exempel på existentiellt tänkande; jag tror, att jag nyss gjorde det, utan att ens ha haft det för avsikt; detta i sig, kan endast uppstå hos den mest existentiella individen, evigt ängslig och instängd i sig själv. Jag förstår mig faktiskt inte på filosoferna. Då jag ser mig själv i spegeln – låt säga, badrumsspegeln, ensam hemma, upplyst av morgonsolen – sker flera saker. Givetvis funderar jag över mitt utseende, vilket är inbyggt i människans natur, och alltså behöver jag inte gå in på några detaljer, nej, det intressanta händer efteråt. En vanlig människa hade väl glömt bort det och sedan återgått till att leva, kanske borstat tänderna. Jag, å andra sidan, är mer som filosoferna, dock fullständigt ofrivilligt; »vad spelar det för roll, hur jag ser ut?«, frågar jag mig själv, och inser, att det på samma gång spelar både all och ingen roll, vilket förstås är ologiskt, och det är just den ologiken som griper tag i mig; hur kan någonting, spela både all och ingen roll, är inte det omöjligt? Men vad är vitsen, med att fundera över någonting så meningslöst, istället för att leva? Det är mycket möjligt, att jag inte kan leva. Ni måste förstå, att jag inte alltid ter mig på det här sättet. Särskilt sömnen är avgörande. Trötthet gör mig till en förlamad drömmare, försätter mig i ett elände som jag inte begriper är ändligt; är jag däremot pigg, lever jag i en ignorant lycka, struntar i alltihopa, ter mig mera normalt. Men såklart, händer det att någonting påminner mig om mina problem, som egentligen är obetydligt små, men för den gränslöst ängsliga varelse jag är, blir oändligt stora (nej, det är ingen överdrift att kalla dem oändligt stora; själva faktumet att sådana problem har förföljt mig hela mitt liv, fortsätter att pina mig och aldrig upphör med det, gör dem oändliga i den bemärkelsen att de saknar ände; är inte det uppenbart?), och vid den påminnelsen, mister jag den lyckliga obryddheten jag kommit över. Det är omöjligt för mig att veta, vilket som är grundtillståndet, vilken sinnesstämning som är jag: lycklig men borttappad, eller olycklig, smärtsamt medveten om precis allting, förstås också medveten om vad jag inte är medveten om. Jag kan bara dra en slutsats: existentiellt tänkande är meningslöst och ofrånkomligt, ofattbart otäckt. Förövrigt: det som handlar om livet, måste likväl handla om döden, och på samma sätt, måste tankar om döden likväl säga något om livet.