Jag blev riktigt förvånad igår, då jag i all hast växlade några ord med min vän – vi är egentligen rätt så nära vänner, eller brukade åtminstone vara det, men nu hade vi inte setts på ett bra tag, och var alltså helt enkelt tvungna att stanna till och bara prata lite då vi stötte på varandra denna eftermiddag – som förklarade för mig, att han nyss träffat en vän på en bar, och var på väg hem.
– Vem är då denna vän? frågade jag, som vanligt överdrivet nyfiken på andras angelägenheter.
– Honom lärde jag känna först i förrgår! Men vi har redan setts två, eller kanske tre gånger till sedan dess – det beror på hur man räknar – ja, vi lär nog förbli vänner livet ut, så bra som vi kommer överens! Jag älskar att lyssna på honom, när han förklarar vilka blandningar av alkoholhaltiga drycker, juicer och annat som smakar bäst; vid en första anblick tror man sig se en finsmakare i hans samlade ögon, självsäkra och kompromisslösa, men sedan överraskar han en genom att passionerat redogöra för alla de sätt billiga läskedrycker kan smaka på, som om dessa vore hans absoluta favoriter. Jag kan inte göra annat än övertygas medan jag drömmer mig bort i hans ord, nästan somnar med blicken fäst i hans ansikte, hans ögon och leendet som ser ut att dölja något – men det tror jag inte att det gör.
Då min gamla vän avslutat sin mening och tystnaden tar över kommer jag på mig själv med att stirra ner i trottoaren, med kroppen lutad mot husväggen. Jag hörde förvisso allt av vad han sade – eller det är åtminstone min uppfattning – men undrar förstås, varför min vän över huvud taget ansträngt sig för att berätta allt detta, för en person så ointresserad att han nu förefaller vilja gömma sig bakom den här lyktstolpen. Men att jag försvunnit i egna tankar är emellertid inte utan anledning; egentligen, kan man nog inte vara mer fokuserad på vad en bekant har att säga i förbifarten; jag tänker ju på vad det är han har sagt. Jag reser på huvudet – möjligtvis med ett brådskande intryck, vilket inte var min avsikt – och frågar min vän, dels för att visa att jag faktiskt uppfattat ett uns av hans berättelse, men främst för att stilla min egen inte bara skenbara, utan fullt riktiga nyfikenhet:
– Den här vännen du talar om, ja det låter ju som en riktigt bra vän – har han möjligtvis förändrat dig på något sätt?
– Förändrat... hur då, menar du?
– Ja, du kanske är gladare, lyckligare – en känsla av att ditt liv och din tillvaro har kommit fullbordan närmare – eller rentav fått ett helt nytt sätt att tänka, en förändring så påtaglig att du inte ens kan begripa vem du var före, vad var det du sa, i förrgår?
– Inga dumheter nu! Man är vem man är, så länge man inte är dig förstås, för vem är du egentligen? Det är ingen lätt fråga att besvara! Jag skulle säkerligen kunna rada upp ett antal – ett rätt stort antal – utmärkande egenskaper och egendomligheter hos dig, ja förslagsvis din tendens att stirra rakt upp i skyn eller rätt ner i marken som om du inte hade en blekaste aning om var du befann dig – ja, varför inte, det är väl en egenhet – men dessa egenskaper skulle knappast beskriva din egentliga person, och det hela blir bara ännu krångligare, då man tar i beaktande – och detta är uppenbart för oss alla – att du inte över huvud taget visar vem du är på insidan, det vill säga just din egentliga person! Nej men, låt dig inte såras av mina ord, du vet väl att du är en av mina bästa vänner? Ja, du hade kanske till och med kunnat vara den bästa – någon egentlig bästa vän har jag dock inte – bara du inte vore så himla ängslig hela tiden!