Jag vaknar tidigt en måndagmorgon, inte av mitt alarm, utan solljuset. Min sömn är fragil; det absolut minsta räcker för att störa den, varpå jag vaknar, dödstrött och oförmögen att somna om. Idag ska jag tillbaka till mitt jobb som högstadielärare i matematik, efter att ha varit sjukskriven en vecka. Sjuk är jag förvisso alltid, men min yrkesskada är stundom värre än vanligt. Skolan är det första jag tänker på när jag vaknar, och tanken är aldrig så förfärlig en dag som denna; hade jag inte vaknat alldeles för tidigt, skulle jag säkerligen bli försenad, ty ångesten nitar fast mig i sängen och jag behöver plågsamt slita mig för att komma loss. Ack vilken ångest, vilket lidande, en dag som denna; jag hade lika gärna kunnat vakna i klassrummet, mitt lidandes självaste utgångspunkt, det vore faktiskt bättre än att på egen hand släpa sig dit, hela tiden tänkandes på vilken smärta mig väntar. Som att självmant lägga sig på sträckbänken – här, spänn fast mina armar och ben, slit mig sakta i stycken!
Nåväl. Tänker jag inte på mina nuvarande elever, tänker jag på de förra, saknar dem så innerligt. De arbetade på lektionerna, lyssnade på mig, till skillnad från mina nuvarande elever – dessa vidriga barn till elever – som istället roar sig med att skrika för full hals! Aldrig förut har jag tvingats ge en halv klass underkänt, och när jag kommer hem så gråter jag, känner mig fullständigt värdelös som lärare och känner skuld för dessa stackars, stackars barn. Det finns ingen framtid inför dem, men deras skrik – å vilka skrik! – är ändå det hemskaste av allt. Jag dras nämligen med en hörselskada på ena örat, är evigt dömd till ljudkänslighet, en ständig plåga som var dag får mig att ifrågasätta mitt yrkesval. Det kan ibland kännas som om någon med kniv våldsamt punkterade trumhinnan på mig; då slår jag handen för örat, men det hjälper inte.
Och korridorerna, klassrummen – som jag tvingas vistas i varje dag – de liknar ingenting annat än de man finner på ett psykhem! De är trånga, låga i tak, man måste tränga sig för att komma fram. Trots att det är väl ventilerat, kan det ibland kännas som att jag kvävs. Färgerna är nästan uteslutande gråa eller vita. Men värst av allt är ändå barnen, som när de inte har lektion tar upp plats i korridorerna, sittandes stelt hukade. Man kan tro att de sover; sällan får man se deras ansikten, men då och då lyfter någon på huvudet för att kolla vem som går förbi – de rör sig så sakta att de nästan verkar sjuka – och jag får se föraktet i deras blick. Då försöker jag komma därifrån så fort som möjligt, medan jag gömmer ansiktet för att ingen ska se mina tårar. En gång kom jag till och med sent till en lektion, eftersom jag hade gömt mig på en toalett för att gråta. När jag väl kom till klassrummet, bemöttes jag med ännu mindre respekt än vanligtvis – fast man såg hur jag hade gråtit – men jag orkade inte kämpa emot, mina krafter var slut, jag ville bara komma hem och det lättaste sättet att gå till väga var att hålla ut och undervisa dem så gott jag kunde.
I tre hela år har jag haft det så här. Om det var möjligt, skulle jag inte stannat ens en vecka, nej, min första dag skulle blivit den sista. Åh, jag minns den fortfarande! Vilka felaktiga förhoppningar, vilket misstag... och vilken skräck, skräcken som växte över dagen medan sanningen uppenbarade sig. Den första lektionen minns jag särskilt väl; jag var helt och hållet oförberedd på den här sortens elever. Blotta tanken är fascinerande – elever som man måste tygla istället för att undervisa! Kan man ens kalla sådana elever för elever? Nej, patienter vore bättre, eller varför inte intagna; de är ju trots allt inte där på eget bevåg, och hur mycket jag än hade uppskattat det, är det väl bättre så än att de går fria. Nej, håll dem hellre inlåsta – dessa satans barn – på min bekostnad.