Läkartiden började om knappt 15 minuter. Stressad letade J. bland betongbyggnaderna – de var fläckade av smuts och smälte in med den muliga, nattsvarta himlen – som utgjorde det väldiga sjukhuskomplexet, till synes utan ingång.
– Hur löd tanken hos de som byggde det här? tänkte J. frustrerat. Kunde de inte ha satt upp skyltar för vägledning?
Så småningom uppenbarade sig dock en lång, ringlig trappa med en liten tillhörande skylt där det stod: "Vårdcentral 100 m". Han gick ditåt. När stressen efter en stund lagt sig en aning, insåg han hur andfådd han var; sjukdomen hade drastiskt försämrat hans kondition, och den långa trappan – nu var han inte ens halvvägs uppe – hjälpte föga. Väl där uppe fann han sig på en stor parkeringsplats, nästan helt tom på bilar, som han behövde korsa för att komma till ingången. Ingången var större på nära håll, det hade lika gärna kunnat vara en ambulansinfart.
Insidan av sjukhuset stod i stark kontrast till utsidan. J.:s ögon, som ju vant sig vid nattmörkret, bländades av det starka ljuset från taklamporna. De kala väggarna och golven verkade helt och hållet orörda, som hade man färdigställt lokalen först imorse. Entrérummet var obehagligt stort och tyst, och på en tavla stod det att han skulle till hiss B, våning 3, sal E. För att komma till hissen behövde han gå genom flera långa korridorer; i endast en av dem stötte han på en annan människa, det var en anställd som rullade på en vagn vars innehåll uteslutande bestod av tätt packade gråa lådor. Den anställde verkade överhuvudtaget inte ta notis om J.:s närvaro.
Till slut var J. framme vid hissen. Han åkte upp till våning 3, följde sedan skyltarna markerade E. Men dessvärre fick stressen åter grepp om honom, då skyltarna inte ledde honom någonvart.
– När de väl skyltar, tänkte J. nästan förbannat, kan de inte skylta så att man faktiskt kommer fram. Det är som om man lurat mig, förlett mig in i en labyrint, kanske för att man vill kunna skratta åt min förtvivlan.
Han letade fortfarande, tyckte att han gick runt i cirklar, då en läkare bakom honom plötsligt utbrast med kroppen till hälften dold bakom ett hörn:
– Där är du ju! Din tid började för mer än 10 minuter sedan. Nej men stressa inte, det finns gott om tid, vi stänger först om en timme.
– Hur kan läkaren känna igen mig? tänkte J., men följde med utan att ifrågasätta någonting eftersom det var nog förnedrande hur sen han var.
– Stig på, sade läkaren varpå denne stängde dörren bakom dem.
– Du kan lägga dina kläder på stolen där, och lägg dig sedan på britsen, sade läkaren med tillhörande pekningar.
– Hur står man, tänkte J. medan han lade sig ned på den obekvämt hårda britsen, hur står man ut med att arbeta i ett så här trångt och kallt rum? Jag står bara nästan ut, verkligen bara nästan, och har väl vistats här i högst en minut.
Då släckte läkaren taklampan. Endast ett svagt ljus kom från en skrivbordslampa i den andra änden av rummet.
– Jag ska ta några röntgenbilder på ditt hjärta. Var god och ta ett djupt andetag... precis så... och håll andan där.
J. höll andan, tyckte att tiden förflöt så olidligt långsamt när han låg i den här smärtsamma ställningen på det hårda underlaget. Det smärre lidandet – vars orsak framförallt var att han inte tilläts andas – fyllde hans tankar, medan han växelvis kollade runt i rummet, på läkarens utrustning och i läkarens ögon.
– Tack, sade läkaren varpå J. pustade ut som hade han just sprungit en hel mil.
Detta upprepades dock flera gånger – läkaren bad honom hålla andan, J. tyckte tiden stannade och hoppades så innerligt att denna gången var den sista – och varje gång han fick andas ut fylldes han av oro för att återigen få höra orden: "andas in, tack". När läkaren väl sade att röntgenarbetet var slutfört, reste sig J. hastigt för att gå därifrån, men hejdades med orden:
– Vi är inte klara riktigt än. Du kan sätta dig ned på britsen.
Med enorm besvikelse gick J. läkaren till mötes.
– Jag behöver ta några prover, sade läkaren, så att vi kan reda ut vad din sjukdom egentligen beror på. Jag vill att du lägger dig ned igen, och luta sedan huvudet bakåt... precis så.
Då tog läkaren upp en pinne ur fickan, varpå han tveklöst stoppade in den i näsan på J. – långt upp, så långt upp att J. var övertygad om att något därinne skulle brista – och höll kvar den där, rotade runt, i flera plågsamma sekundrar. J. hann tänka, medan han kände tårar komma i hans slutna ögon, att detta – just detta – var det värsta han någonsin behövt uthärda. När läkaren väl tog ut pinnen flåsade han som vore de tidigare ansträngningarna obetydliga i jämförelse, och han rätade sakta ut kroppen, ty krampaktigt hade han skrynklat ihop armarna och benen i sin smärta.
– Då var vi färdiga! utbrast läkaren oväntat glatt, och gjorde en handrörelse mot dörren.
J. gick tyst ut, slitet sakta; det uns av ork han haft alldeles nyss, hade man helt och hållet tömt honom på.
Väl ute på parkeringen kände han hur det stack i näsan, som om nålar kittlade honom, vilket tätt inpå följdes av en kraftig hostattack. När han fick möjlighet till det försökte han andas, men luften brände i halsen på honom; han såg upp mot husväggarna, tyckte att fläckarna av svart smuts smälte och rann ned längs fasaden, varpå smutset avdunstade från marken och attackerade hans lungor. Han ville illa kvickt ta sig härifrån, nästan sprang bort mot trappan, men slogs av svindel så fort han såg ut mot den; han tyckte trappan snarast liknade ett stup som han skulle falla ned för om han ens försökte ta sig vidare, han skulle slå sig mot de hårda trappstegen och bryta alla benen i sin kropp. J. stod stilla, samlade andan, tvingades att andas den hemska luften. När han så småningom tyckte att han kunde se och tänka klart, tog han försiktigt ett första trappsteg, tog sig sakta men säkert ned. Hela tiden höll han sig fast i räcket, och flera gånger stannade han till. Väl där nere visste han inte vägen – han betraktade de gråa, jättelika betongblocken, men det ena var det andra likt – och för att inte kvävas av luften, försummade han att orientera sig och började gå i en rask takt åt första bästa håll.
– Så länge jag kommer härifrån, sade han för sig själv.
Vid ett tillfälle stannade J. till, han lade märke till en ovanligt trång och mörk passage mellan två av byggnaderna. Där, dold i mörkret, satt en man – gammal, säkert oförmögen att på egen hand förflytta sig – stelt hopkurad, som hade någon slängt honom där i hörnet och lämnat honom för att ruttna. Den gamla mannen ingav J. ett starkt obehag, och han började gå ännu fortare.