Jag har just köpt ett anteckningsblock på Akademibokhandeln vid Gallerian och står nu i rulltrappan, på väg ner i underjorden för att hoppa på den gröna linjen. Per, en gubbe i 80-årsåldern, bekant med min familj, föreslog då vi firade midsommar förra veckan att jag skulle komma över till honom någon dag för att hämta böcker. Vi pratade lite om litteratur varefter han förklarade att hans bokhylla inte gjorde annat nu för tiden än samla damm. Vi bestämde tisdag nästa vecka och nu är det tisdag nästa vecka.
Erbjudandet upplevde jag som både fullständigt rimligt och ganska märkligt. Förvisso gillar jag böcker, mer än det mesta andra i livet, men det är ju knappt så att jag och Per ens känner varandra; vi är inte släkt och ses ungefär en gång om året, vid just midsommar. I vilket fall tackade jag ja, och inte enbart för att det är så ansträngande att tacka nej – inte minst till ett så fint erbjudande från en gubbe som honom – utan också för att jag faktiskt ville det, för vem tackar nej till gratis böcker? Inte jag iallafall.
Då jag går av vid Fridhemsplan behöver jag stanna till för att knyta skorna. Knyter jag dem inte flera gånger om dagen? De är verkligen hopplösa, och förresten behöver jag köpa nya, för jag ser ut som en uteliggare med de här vinterskorna på mig mitt i sommaren. Hur som helst. I rulltrappan blir jag äcklad: En man några steg upp, med skrikblå byxor och krämvit skjorta – kläderna ser dyra ut fast de är så fula – ställer ner sin Ica-kasse på trappsteget framför sig, böjer sig ner för att rota i den och blottar i samma stund halva röven inför oss som står nedanför honom. Jag försöker glo på reklamen istället för honom. När han väl rätat på kroppen igen, ser han sig omkring med en nästan vimmelkantig rörelse. Jag undrar om han har druckit så här en tisdagseftermiddag? Det har han säkert, och förresten hade jag inte förväntat mig något annat av en man med sådana kläder på sig.
Väl uppe vid markytan inser jag att jag är hungrig. Jag har ju inte ätit mer än Keldas tomatsoppa med två stycken frallor till, en fattigmanslunch för 60 på Coop, och det har gått flera timmar sedan dess. Det är inte så att magen skriker av smärta, jag kan nog hålla ut fram till middag, men samtidigt kan jag absolut inte vara hungrig då jag ska besöka Per, för då hade jag uppträtt så konstigt, konstigare än vanligt, och som den smidiga problemlösare jag är tar jag in på Pressbyrån för att köpa en Twix. Den kostar drygt 20 kronor; ett orimligt pris, tänker jag. Hade det kanske varit ekonomiskt fördelaktigt att köpa ett helt lager av Twix direkt från fabriken? Jag äter de ju ändå så ofta att de utgör ett hot mot min privatekonomi. I vilket fall är oron stillad och jag kan fokusera på att hitta hem till Per.
Jag går först åt fel håll och behöver vända om. Mitt lokalsinne är dåligt, men så småningom hittar jag till Sankt Eriksgatan och tänker att det nog hade varit smartare att gå av vid Sankt Eriksplan. Jag tänker tillbaka på förra valborgsaftonen då jag passerar Ica-butiken; här stod jag och väntade på några från klassen som skulle köpa ut öl åt oss. Jag sa att en räckte, jag hade ju druckit lite osmaklig sprit och var redan lite vinglig och vimsig av mig – lagom så, tyckte jag – men nej, tydligen behövde jag minst tre stycken, så tre blev det, och jag gav iväg alla dem tre till andra eftersom jag aldrig blev sugen på dem själv. De bjudna blev iallafall glada och förresten betalade jag aldrig för ölen ändå.
Till slut hamnar jag på gatan där Per bor. Jag känner igen mig fast jag inte varit här på så länge. Det är en lite underlig väg som sluttar neråt; utsikten över husen på andra sidan Mälaren är fin, men gatan känns trång, och medan solen skiner över resten av staden ligger här en skugga som får allt att kännas dunkelt. En tjej går framför mig, säkert lika gammal som jag, och plötsligt dyker det upp en kille i dörren framför henne. Han gör någon slags dans med armen, det ser löjligt ut, och släpper in henne med samma arm om hennes rygg. Jag är osäker på vad för slags förnimmelse det är som omsveper mig i detta ögonblick, men förmodligen är det en av ensamhet.
Då jag hittat rätt port, knappat in koden och ringt på dörrklockan öppnar Per.
– Hej, säger han med ett snällt och milt leende.
– Det var ett tag sedan jag var här, säger jag efter jag hälsat tillbaka och stigit in – jag börjar också bråka med dörrlåset eftersom jag inte förstår att dörren går i lås av sig självt – och hade tänkt fortsätta, men hinner inte:
– Du kan behålla skorna på.
– Nej, varför det, säger jag med ett försiktigt flin på läpparna.
Jag känner mig ödmjuk.
– Tja, så här över sommaren är vi inte här så mycket och brukar inte städa.
Medan han säger det lämnar vi hallen och går igenom köket. Jag lägger märke till all smuts under köksbordet och ångrar genast mitt välvilliga beslut att ta av mig skorna; mina strumpor blir ju skitiga.
Per har redan ställt fram två stegar – en stor, en liten och fjuttig – framför en bokhylla i vardagsrummet. Han pekar och säger något om att »de här böckerna, de kan jag prata lite om, till skillnad från de där böckerna« – han pekar på en annan hylla längre bort i rummet – »som jag fullständigt glömt bort vad de handlar om«. Vi påbörjar arbetet medsamma, han står på den stora stegen och jag på den lilla. Jag ser på medan han bläddrar bland böckerna och mumlar lite förvirrat om dem. Hans minne var nog inte så fräscht som han hade hoppats på, men då och då tar han tveklöst fram en viss bok och visar upp den för mig som om den vore något enastående, säger några namn jag aldrig hört – jag svarar med »mm« och »ja« – och före jag själv hunnit märka det har boken hamnat i händerna på mig; jag har helt enkelt inget val; boken är min nu, vare sig jag vill det eller inte, men det finns säkert goda skäl till att det blivit så. Det var väl helt enkelt menat så, tänker jag.
Så småningom står det staplar av böcker på vardagsrumsbordet.
– Kul att du hittade lite böcker iallafall, säger han och betraktar högarna. Och du får gärna komma tillbaka någon gång och hämta mer, om du till exempel inser att »Strindberg, ja, det gillar jag«, för jag blir bara glad. Jag kommer ju aldrig läsa dem själv.
Tillbaka i hallen har jag än en gång problem med dörren. Jag svarar inte när han ber mig hälsa till mamma och brorsan; jag kan inte göra två saker samtidigt, kan inte både prata och fippla med låset. Jag ser säkert riktigt dum ut. Det är ju inget knepigt egentligen, men något gick väl snett till i min utveckling, ty min oförmåga visar sig återigen då jag försöker öppna dörren ut till gatan.
Jag går upp för gatan med en papperskasse i vardera hand, båda fyllda med böcker. Det är lite småtungt, men överkomligt. Skuggan har inte dragit iväg och det känns lika dunkelt nu som det gjorde förut. Jag lägger märke till att det ligger en uteservering här. Hur gjorde jag inte det innan? Sattes den i bruk alldeles nyss? Det verkar som att den övre medelklassen sitter och äter middag och har sig. Det ser trångt ut – sällskapen vidrör ju nästan varandra – och helt ärligt ser de inte ens särskilt glada ut. Bakom deras leenden döljer sig en hel del ängslan, det vet jag, ty där sitter man väl bara om man måste.
Då jag passerar övergångsstället ser jag tunnelbanestationen och känner mig korkad. Det är ju till och med Fridhemsplan; alltså hade jag inte gått av vid fel station, men valt fel uppgång och sedan tagit fel väg. Det är alltså på den nivån, så dåligt är mitt lokalsinne. Kassarna blir bara ett litet problem då jag möter trängseln på tåget.