Hon hade varit inne och handlat på stormarknaden fast hon var så ung. Nu öppnade hon bakluckan och stoppade in alltihopa. Det var lustigt att pappan inte orkade följa med. Förvisso var han tjock, men kanske inte till den graden att han måste sitta kvar i bilen och vänta. Nu kunde han iallafall köra därifrån, bort från den stora, ödsliga parkeringen och in mot skogen. Molnen var gråa som om ett regnoväder var på ingång, men så såg de ju ut nästan alltid. Det behövde inte betyda någonting.
De pratade inte under bilfärden, för det fanns ju inget att prata om. De var heller inte riktigt sugna på att prata med varandra; hon föredrog att se ut ur fönstret, pappan satte radion på hög volym. Det var en bred och ful väg genom skogen. Man passerade bara ett fåtal avfarter på vägen till stugan, och alltihopa var alltid lika dystert, fast det egentligen var en rätt så välbevarad och fin bokskog.
De gick ut ur bilen samtidigt. Gräset hade de låtit växa så förfärligt högt; de blev smutsiga om kläderna och fick hela tiden fästingar och andra insekter på sig. Det var faktiskt riktigt äckligt, särskilt när gräset var blött. »Jag tror inte jag orkar laga mat idag«, sa pappan och tittade ner i marken medan de hämtade kassarna ur bakluckan. Det var inte sällan han sa så här, alltid med samma deppiga, nästan skamsna stämma, och det betydde att hon fick stå för maten, för annars blev det ingen mat alls.
Idag orkade hon emellertid inte. Hon kände sig heller inte särskilt hungrig, men hon visste att hungern skulle komma sen. Det gjorde den alltid. Inte minst när hon lagt sig i sängen för att sova, efter hon borstat tänderna, när det var försent att göra något åt saken; då gillade hungern att gå till angrepp, och så sov hon dåligt.
De bodde i ett sorgligt ruckel till hus. Bakgården var helt igenvuxen och kunde inte användas till något; framsidan kunde man åtminstone gå igenom, men förstås dög inte heller den till mer än så. Det var ju inte omöjligt att klippa gräset. Men av någon anledning hände det aldrig. Någon gång hade hon frågat honom om det; då hade han svarat att gräsklipparen var trasig och att de skulle behöva köpa en ny. Mer sa han inte, men det var uppenbart: det rörde sig om brist på både pengar och lust.
Till råga på allt sa sig pappan lida av elallergi. Det var ingen grav allergi, men de undvek elektricitet i största möjliga mån. Det här hade hon aldrig ifrågasatt. Det kände hon inte att hon kunde. Och det var heller inget särskilt stort problem för henne, det betydde mest att de fick hålla till godo med levande ljus vid matbordet. Ibland hände det att tändstickorna tog slut. Då fick de äta i mörkret, och om något gjorde det bara tystnaden lite mindre tyst, på något märkligt sätt.
En kväll då de satt tillsammans i köket sa flickan till sin pappa:
– Pappa, jag vill ha nya kläder.
Han svarade inte.
– De här är så fula och gamla. Vissa plagg är till och med för små för mig.
Det var mörkt. De hade bara tänt ett ljus och staken var nästan nedbrunnen. Bordsduken var lite skrynkligare än vanligt, man skulle behöva flytta på saker för att kunna rätta till den, och det orkade ju ingen. Pappan gick iväg för att stänga fönstret; det blåste och prasslet från gardinerna tycktes störa honom. Då han suttit sig ner igen, mittemot sin dotter fast fortfarande utan att se på henne, sa hon:
– Pappa, lyssnar du inte på mig?
– Du vill ha nya kläder. Jag hörde det. Men kläder kostar pengar, och jag har inte så mycket pengar.
– Inga alls? frågade hon ledsamt, men mötte återigen tystnad till svar. Så här var det ofta när de pratade.
En vecka senare beslöt hon dock ta saken i egna händer. Hon hittade en hundralapp i lådan där pappan sparade pengar och andra viktiga saker, och smög sig iväg utan att säga något till honom. Säga något kunde hon ändå inte gjort, han skulle ju haft en massa invändningar och inte velat skjutsa henne ändå, så vad vore ens vitsen. Alltså fick hon gå till fots. Det tog säkert mer än en halvtimme, men hon lyckades hålla humöret uppe; hon var exalterad, även om hon blev lite trött av ansträngningen.
Så småningom var hon framme i byn – man brukade tala om den som »staden«, men någon stad var det inte fråga om – men efter hon strosat runt en liten stund började hon känna sig orolig. Exakt vad det var som oroade henne visste hon inte själv, men antagligen var det en blandning av byns fattiga utbud som inte alls var vad hon förväntat sig; skam över att ha stulit från sin pappa; att hon inte talat om för honom att hon var här; och att hon ändå bara hade 100 kronor att spendera, vilket ju inte räckte till mycket, det visste hon trots sin nästan obefintliga erfarenhet. Hon stannade till mitt i gatan och funderade på om hon skulle vända om. Det såg ut som att en jobbig insikt plötsligt hejdat henne, gripit henne.
Funderandet gjorde henne inget gott. Allting blev plötsligt väldigt jobbigt. Hon hade kommit hit med mod i kroppen men kände hur det sjönk ur henne och försvann, blotta tillvaron blev en ansträngning. Hur blev det så här? Hon brukade inte vara så nervös av sig, men visserligen hade det heller inte beprövats i någon stor utsträckning, man kunde inte riktigt veta det. Kanske var hon faktiskt så här feg av sig, klarade sig inte på egen hand. I vilket fall behövde hon inte fundera mer; anfallet helt enkelt jagade iväg henne därifrån.
Hon hade helt stressat upp sig själv och blivit övertygad om att pappan skulle ta emot henne med ilska, kanske till och med skrika på henne, och under hela hemvägen försökte hon förbereda sig själv på detta genom att tänka ut vad hon skulle säga och så vidare. Det hade hon inte behövt göra; pappan hade inte ens märkt att hon stuckit, mumlade bara något om mat då hon kom hem. Han var inne på sitt rum och hon gick upp till sitt utan att de såg på varandra.
Hon kastade sig förstås i sängen med detsamma, för vad skulle hon annars göra? Här fanns det inte mycket att göra. Ibland hade hon någon bok eller serietidning att bläddra i, men allt som stod i hennes bokhylla hade hon läst, vissa flera gånger till och med. Att läsa om något ytterligare en gång hade hon inte lust med; nej, hon stirrade hellre upp i taket. Såg molnen sakta förflytta sig utanför fönstret. Det var ju fortfarande dag ute.
Vad sommarlovet ändå är tråkigt, tänkte hon. Hon försökte men kunde inte förstå varför alla andra såg fram emot det så mycket. De uppförde sig som om det var det bästa som fanns, som om ingenting annat spelade roll, som om sommarlovet var allt de levde för. Hur gick det egentligen ihop? Förvisso är det kul att bada och så, och det är skönt med varmt och friskt väder, men allting är ju också helt stillastående. Sommaren var bara ensamhet, väntan, en tråkig paus. En paus från livet. Vad var kul med det? Det förstod hon inte.
Men så kunde hon inte heller ligga kvar i sängen. Hon fick ett otydligt infall, ville göra nånting, en tanke som förde upp henne och som försvann så fort hon väl stod upp. Hon blev lite förvirrad som om det inte var hon själv som rest på sig. Iallafall tog hon trappan ner och gick in till sin pappa; det var inte ofta hon gjorde det, de hade ju så svårt att prata med varandra, men behovet att bara prata med någon över huvud taget blev ibland så stort att hon försökte ändå.
Pappan satt och arbetade med någonting, hade några papper framför sig. Det såg ut att gå långsamt. Förstås sa han ingenting då hon kom in. Kanske tänkte han att det inte behövdes, att det var självklart att han märkte att hon var där och att han skulle lyssna om hon sa något. Hon upplevde det inte riktigt likadant. Det var tyst en stund; hon visste ju inte riktigt själv vad det var hon ville eller tänkte på, hon visste bara att hon ville nånting, att hon var bekymrad. Till slut sa hon bara att hon hade tråkigt. Det verkade irritera pappan som inte svarade med mer än ett ansträngt »jaså« och en tillhörande suck, men samtidigt visste hon att han alltid var så, att det inte behövde betyda någonting. Hon sa att hon inte hade något att läsa. »Du kan väl kolla i min bokhylla«, svarade pappan. »Ta vad som helst.« Hon sneglade på den rätt så ordentliga bokhyllan, men hur tänkte egentligen hennes pappa? De var väl tråkiga vuxenböcker allihopa? Skulle hon bara ta en bok på måfå och gå upp med den och vara nöjd så? Nej, det var väl en usel idé. Hon frågade sin pappa om han inte hade något tips. Då vände han sig om, tittade lite kort på sin dotter och sen på bokhyllan – inte ointresserat och ansträngt som innan, men som om han skulle behöva tänka bra mycket för att kunna besvara henne. Då började han plötsligt berätta. Han nämnde olika författare, pekade på böcker och sa lite kortfattat och otydligt vad de handlade om, när han läst dem och så vidare. »Den här läste vi i gymnasiet, men den var så bra att jag behövde köpa en upplaga att ha själv...« sa han och skrattade lite. »Jag tror jag var den enda i klassen som gillade den. De flesta tyckte handlingen var tråkig och meningslös. Vissa tyckte den var obegriplig. Men jag tyckte att allt det där bara var styrkor, att det var fascinerande hur annorlunda den var.«
Även om hon inte riktigt kunde veta vad hennes pappa pratade om var hon intresserad. Det var som att lyssna till en annan person, någon hon inte kände.
Men ingenting hände.
Hon undrade varför han inte läste numera. »Det är försent«, sa han och smålog. »Jag är alldeles för gammal.« Hon förstod inte, men lät det vara så, och pappan återgick till sitt arbete, vad det nu var han höll på med, medan hon satt kvar där på sängkanten med benen raka och blicken frånvarande vänd ner i golvet. Nu var även det där lilla slut, tänkte hon. Att lyssna på sin pappa prata så där entusiastiskt, nästan glatt, hade varit en skön känsla. Men allting var ju så kortvarigt och allting tog ju slut hela tiden, och så kändes det omöjligt att få tillbaka det, fast det borde vara hur lätt som helst. Kunde hon inte säga något mer till pappan? Något litet, vad som helst? Kanske kunde hon det. Men det var svårt.
Han gillade att berätta. Inte bara saker om sig själv, utan också historiska händelser och sådant. Han var ganska bra på det också; det gick inte alltid att förstå allt, och hans språk var inte utmärkt, men all entusiasm, all inlevelse, det vägde upp för det. Då han berättade om någonting roligt eller korkat, kunde han inte hålla sig från skratt; då han berättade om någonting avskyvärt skakade han på huvudet som om det var fysiskt påfrestande att ens prata om det; och han viftade alltid lite lätt med händerna, av ren vana, inte för att det förtydligade nånting. Men oavsett hur mycket hon hängde med och hur mycket hon över huvud taget brydde sig, gillade hon alltid att lyssna på honom. Var det kanske bara för att hon fick höra sin pappa prata för en gångs skull? Se något slags liv i handrörelserna, ett liv som inte fanns där stunden innan? Och när han log så där med munnen medan han talade, ja, då fick hon ju se sin pappa glad för en gångs skull. Det är klart att det kändes bra.
En berättelse hon bara fick höra en gång men aldrig glömde var den om när han blev inlagd på sjukhus som runt tio år gammal. Han hade blivit inlagd på ett sjukhus i en annan stad, vilken mindes hon inte, men det var en stad pappan inte kände, där han aldrig varit. Han var utan sina föräldrar månader i sträck. De var tvugna att arbeta. Och på sjukhuset hade han ont. Men han var heller inte den enda, utan det låg flera andra barn där med samma sjukdom, barn som fick åka på olika utflykter tillsammans. Varje fredag fick de bestämma maten och det blev alltid hamburgare och pommes och annat onyttigt. Och så fick de ta sprutor, sprutor med stora nålar; »man behövde inte ha sprutskräck för att förstå att det där, det där kommer att göra ont«. När han sa så tyckte hon synd om honom. Hon gillade inte själv sprutor men hade varit relativt frisk i sitt liv – tanken på att lida så där som bara tioåring var otäck.
Av allt detta fick hon ett intryck av pappan som hon inte riktigt kunde förklara. Hon förstod inte att hon fick det intrycket heller, det var bara en dov känsla i bakgrunden men som likväl påverkade henne, en känsla av att pappan hade ett slags djup – ett djup i den bemärkelsen att det fanns fler såna här berättelser inom honom – som hon ville, men inte kunde utforska. Ja, varför kunde hon inte utforska djupet egentligen? Kunde hon inte bara fråga honom? Hon hade ju till och med provat några gånger. Men avståndet dem emellan var helt enkelt alldeles för stort. Det var en avgrund hon ibland kunde förmå sig själv att hoppa över, men bara ibland – för det mesta var den alldeles för bred och skrämmande. Och hon led ju inte heller på sin sida om den, bortom sin pappa. Åtminstone insåg hon det inte själv. Och varför skulle hon då försöka övervinna avståndet?
Nej, det var lättare att glo ut ur bilfönstret, att vända bort blicken från pappan och vara tyst.