Jag har aldrig gillat rim. Om en dikt, låttext eller annat litterärt verk innehåller rim, får jag endast känslan att författaren i fråga anpassat sig efter ordens ändelser; att denne istället för att skriva det hon egentligen vill skriva, skrivit det som rimmat bäst. Det är en mycket dålig känsla, som försämrar verkets kvalitet i mina ögon. Jag tycker förövrigt inte heller att rim över huvud taget låter särskilt bra; jag upplever det snarare som ett slags kliande i öronen eller som alldeles för sötad mat. Detta gäller även i det fall rimmen är valda med största möjliga omsorg; kliandet kvarstår. Och än värre: besvären håller sig inte ens undan ifrån det vardagliga talet, den vardagliga kommunikationen. Då jag yttrar något oavsiktligt rimmande, kan jag inte hejda mig själv, utan måste helt enkelt påpeka det – som om någon skulle ha missat det: »Nämen, det rimmade!« utbrister jag, fastän det skaver – ibland är det till och med riktigt plågsamt.
Min författarkarriärs slutmål har hela tiden varit att komma så långt ifrån betydelse som möjligt. Skälen för detta är dock naiva snarare än konstnärliga: de kan summeras med att jag helt enkelt inte har något att säga, åtminstone inte något av betydelse. Därför skriver jag om det allra meningslösaste; blir resultatet jämförbart med torra löv eller osaltad soppa, är det helt i linje med mitt författarideal. Kruxet är bara det, att de som kallar sig själva för »intellektuella« säger sig »intressera sig för det meningslösa« ur ett filosofiskt perspektiv – det är sant! – och alltså får mina texter ett visst värde – om än ett ganska litet – i deras ögon. Hur många försök har jag inte gjort med förhoppningen att kunna åtgärda detta? Jag kan knappt minnas dem alla, men jag minns de allra väsentligaste. Jag började med att skriva sådant som inte hängde samman eller ens gick att förstå – förutsatt att det gick att tyda vilka ord som stod på pappret – men då började de babbla om det stora »tolkningsvärdet« mina verk hade. När detta misslyckades beslöt jag sluta dela med mig av texterna för att kunna fokusera på det värde de har för mig och enbart mig, men då blev jag istället häpen över all den energi jag valde att spendera på denna enda, klena strävan – med andra ord hade jag funnit en mening även i detta arbete. Mitt senaste försök är det desperataste hittils, men möjligtvis också det framgångsrikaste: Jag har börjat skriva en-mening-långa dikter, istället för de noveller jag tidigare brukade ägna min tid åt. Låt mig bara i förbigående påpeka att jag inte är helt säker på om de borde kallas för en-mening-långa eller -korta; för nuläget kallar jag dem dock för -långa. Kanske är det en sådan där »är glaset halvtomt eller halvfullt«-situation, eller så är det bara en rent semantisk – och därför även meningslös – fråga. Är inte »meningen med livet« också en rent semantisk och meningslös fråga? Nåväl. Jag har märkt att de en-mening-långa dikterna tenderar att bli bättre efter en öl eller två. Då blir de nämligen dåliga, ointressanta och – hör och häpna – fyllda till bredden med både stavfel och grammatiska tveksamheter! – och då vill inte ens de intellektuella ha att göra med dem längre. Ungefär så ser mina dagar ut nuförtiden: Jag jobbar, handlar, lagar mat (inte sällan löksoppa) och äter ihop med en flaska mellanöl. Sedan har jag knappt någon tid över: Jag skriver en en-mening-lång dikt och går och lägger mig, någorlunda tillfredsställd med livet och alltihopa – ja, jag är ändå tvungen att medge att detta enkla liv passar mig utmärkt. Jag är kakaduan i buren, eller guldfisken i glasskålen.
Den kanske mest förvånansvärt effektiva metoden jag prövat hittils för att finna inspiration, gick ut på att stoppa små papperslappar i en tygpåse. Jag gick till en butik, första bästa i närheten som såg ut att sälja påsar och dylikt och köpte mig en påse av grovt, gulaktigt tyg. Själva påsen är dock inte huvudsaken; den är blott ett förvaringsmedel. Idén var snarare att jag skulle, då någon tanke dök upp i huvudet på mig som en fjäril – fin, försvinnande och omöjlig att sedan minnas – skriva ner tanken på en papperslapp och stoppa i påsen. Det kvittar vilken sorts tanke det är; det kan vara en idé som intresserar mig, eller bara ett ord, som ett ämne en text hade kunnat handla om, eller bara ett adjektiv, något som färgsätter en annan idé. Jag började alltså skriva en massa lappar som jag stoppade i påsen. Så småningom hade jag sisådär 20, 30 lappar i den, vilket jag tyckte räckte, och då var det dags att utöva själva huvudsaken, författandet, det som alltihopa handlade om.
Min största, mest ouppnåeliga och hopplösa önskan, det hade varit att ha en riktig värld i huvudet. En värld – inte bara det gränslösa träsk som finns i mitt. Ja, träsk är rätt ord; mina tankar – såvida jag tänker några som helst tankar, för så är det inte alltid – är otydliga, grumliga (som träskvatten) och inskränkta; de handlar blott och bart om mitt hopplösa jag. Om jag nu inte minns fel, sade Franz Kafka om »den oerhörda värld han hade i sitt huvud«, att han inte ville dö med den, det vill säga att han helst av allt ville bli kvitt den. Och det kan man ju förstå; han mådde ju inte något vidare bra. Men: hade inte vilken författare som helst, åtminstone en författare som inte är någon Shakespeare eller Strindberg utan mer som jag, om denne fått chansen, bytt liv eller i alla fall penna med Kafka? Svaret är inte så uppenbart. Det är ju rent paradoxalt: hur kunde en man med sådana krafter, som närmast är att betrakta som onaturliga, själv varken se eller glädjas av det? Kafka var som torterad av osynliga krafter. Nåväl. Hade jag i mitt huvud haft den värld Kafka hade i sitt, en ofattbart stor och otäck värld – men minst lika rik och dyrbar – hade jag kanske kunnat skriva något, litet verk utav värde, kanske till och med flera. Men nu har jag inte det; i mitt huvud råder det istället en slags tomhet, som jag hellre förtränger än rotar i. Jag har försökt, men kände blott hur tomheten både växte och värkte i mig.
Jag får aldrig nog av att fundera på vad en dikt borde vara, eller vad den över huvud taget är. Jag har aldrig gillat termen »lyrik«; den får mig att tänka på sånger, och sånger tenderar att vara fyllda med rim – jag gillar inte rim. Men en dikt behöver ju inte rimma. Frågan är då vad syftet med den är. Ska den förmedla något slags budskap? Jag tror inte det vore optimalt; ett budskap förmedlas väl bäst via långa utläggningar som stärks av sin omfattning. Hur som helst. Jag har hört att det som kallas för »lyriska« verk oftast ska förmedla en bild eller en känsla – förutsatt att man vill skilja mellan bilder och känslor, jag tycker att de rent konceptuellt är utbytbara – alltså någonting mer statiskt, likväl kraftfullt, än det fokus på handling som finns i övrig litteratur. Det går alltså att likställa dikter med tavlor i någon mån. Men jag tycker att en dikt borde vara mindre än så (inte mindre i den negativa bemärkelsen, utan i den rent formmässiga), eftersom den annars inte skulle tjäna något vidare syfte. Tavlor kan man måla hur stora som helst och de förlorar inget på det; en liten tavla, alltså en riktigt liten – centimeterstor – är däremot skrattretande futil. Det är här dikten skulle kunna fylla en påtaglig lucka i konsten. Mitt liv är fyllt av småaktigheter. Skulle inte en en-mening-lång dikt spegla mitt livs futila sidor bättre än en tavla? Jag tänker att en dikt borde vara lite som en litteraturens färgklick.
En författare har mognat då hon har börjat stryka över i sitt arbete. Att stryka över fastän det smärtar, att konstatera att man har misslyckats. Den outvecklade författaren har dock inte råd med att stryka över; då skulle ju inget finnas kvar till slut, varje rad skulle bli bortdömd och hela utvecklingsprocessen förintad; det vore direkt olönsamt och orimligt. Därför är det endast den fullutvecklade, färdigmognade författaren som kan och bör stryka över i sitt arbete. Med det sagt har jag inte börjat stryka över i mitt.
Jag har ändrat mig angående rim. En dikt utan rim – blotta tanken gör mig en smula förvirrad, konfunderad, ty vad vore en dikt utan rim! En fisk utan fenor, en räv utan ryggrad. En schimpans utan svans! Jag skoja bara. Det är förstås inte rimmen som är det viktiga, utan formen. En dikt måste ha en form; varje konstverk behöver, eller rentav har – oundvikligen – en form. Och författaren vill ha kontroll över sitt verk och däribland dess form, det är givet. Och människan är lat och uppskattar enkla lösningar på hennes problem. Rim är ett exempel på en sådan enkel lösning. Därför rimmar diktaren.