Välkommen till min blogg där jag skriver både korta och långa inlägg, när jag känner för det.
Skriver gör jag om lite allt möjligt, men framförallt datasaker, musik, saker jag stör mig på, saker som inte funkar i världen och på min dator, och så vidare...
Jag hoppas att du gillar något här, men jag är nöjd så länge åtminstone en person gör det. :)
Det var först runt halvvägs igenom Processen, som jag insåg att det inte ledde någonvart. Visserligen är det just det som gör boken speciell – hur den skildrar avsaknad av makt och hopp inför någonting ofattbart komplext och stort – men jag kände mig ändå något bedragen, eftersom bokens tidigare stadier ger ett mer hoppfullt intryck som åtminstone fick mig att tro att det skulle leda någonvart. Detta var säkerligen Kafkas avsikt, men det finns ett annat problem, som nog inte var det. Man känner nämligen inte till ordningen på bokens kapitel, med undantag för det första och sista. Alltså har man gissat sig fram till en ordning, och detta, tillsammans med att boken knappast blev färdig, märks tyvärr verkligen. En del saker som man tror ska få sig en betydelse längre fram, verkar glömmas bort. Berättelsen är osammanhängande på ett sätt jag inte gillar. Men missförstå mig inte – det är verkligen underhållande, spännande läsning med flera ihågkomvärda scener, och när jag läst klart den lånade jag genast Slottet.
Kafka blev inte klar med Slottet heller, men den är inte osammanhängande på samma sätt; snarare känns den nästan färdig, det känns som att allting har sin plats och betydelse. Mitt första intryck var hur lik Processen den är. Protagonisten heter K. istället för Josef K., protagonisten tror sig – något befogat med tanke på ett uppenbart intellekt – kunna övervinna det mesta, och ett dominerande motiv är oåtkomliga myndigheter. Men på flera sätt är de snarare motsatser. I Processen är protagonisten mer eller mindre angripen, medan den i Slottet – av oklara skäl – själv har tagit sig an den hopplösa kampen. Berättelsen i Slottet utspelar sig under drygt 2 veckor, medan den i Processen sträcker sig ut över ett år. Miljöerna är vitt skilda; Processen utspelar sig i en storstad, medan staden i Slottet beskrivs som en by, isolerad från omvärlden. Och, för att vara lite otydlig, är handlingen i Slottet mer grå och kall än den i Processen.
Den utgåva av Slottet jag läste, förlaget Bakhålls utgåva, innehåller även tre texter med anknytning till Slottet i ett appendix. Den första, "Värden hälsade gästen...", fick mig att smågråta; det är mycket förtryckta känslor av oro, ledsamhet, uppgivenhet och liknande i dessa böcker, så när Kafka väl skildrar sådana känslors utlopp – som han gör i denna bara ett par sidor långa text, utan att ens inkludera några väsentliga karaktärer ur boken – blir det väldigt rörande. En annan scen ur Slottet som gjorde ett starkt intryck på mig, var den där K. i sekreteraren Bürgels rum, dödstrött och uppgiven, somnar på sängkanten och sedan drömmer. Jag hade inte kunnat återge den biten text här, men den var väldigt vacker. På tal om favoritscener var nog min favoritscen ur Processen besöket hos målaren – jag har fortfarande en klar bild av den i mitt huvud.
Jag har iallafall hittat en författare jag verkar klicka med, vars bibliografi jag är beredd att utforska i sin helhet, och tack och lov finns förlaget Bakhåll som ger ut allt Kafka lämnat efter sig med fantastiska översättningar till svenska. Jag har något att se fram emot.
/Jack 2026-03-01
Problemet har nog plågat de flesta vängrupper ett antal gånger. Vare sig man glidit runt mellan innerstans affärer, eller slumpmässigt pekat ut en pendeltågsstation och sedan åkt på upptäcktsfärd, kommer man ju förr eller senare till en punkt då solljuset avviker och det är dags att utreda den knepiga fråga som är nattlogi. (För dem med bristande vokabulär – jag har inte glömt bort er – så betyder nattlogi sovplats.) Men vad händer om det inte finns en sådan plats hos någon i umgänget? När vartenda hushåll är ockuperat? Jo, gruppen splittras, man tar bussen hem i mörkret, tittar dystert ut ur fönstret, drömmandes om vad som kunde bli av kvällen, om inte bara föräldrarna skulle stå i vägen – usch vilka problemmakare de är! Men, jag tror mig ha funnit en lösning på problemet. Som rubriken skvallrar om involverar den lösningen att tälta, eller ja, egentligen är det hela lösningen. Men jag vill gärna förklara min vision för er, i glänsande detalj, i hopp om att sälja in den.
Att tälta är enkelt, men det finns fortfarande en handfull med saker att gå över. Låt oss börja med tältplatsen. Givetvis varken vill eller kan man bläddra runt i Google Maps i förväg, ty inte bara förkastar man då en hel del av äventyret, utan det är också omöjligt, om man inte också i förväg planerat hela dagen, vilket man givetvis – den här gången vill jag verkligen betona det ordet – inte har. Gruppen är ju spontan, vild, ung, övermodig, listan kan göras lång, men en sak är säker: man vet då fan inte vart man ska i förväg, och alltså kan man inte bestämma tältplatsen i förväg. Så, vad är alternativet? Jo, man lever ju i drömstaden Stockholm, och eftersom grönskan finns överallt – även om man kan behöva leta lite – behövs ingen förebyggande planering, utan man kan vara nästan lika spontan med tältandet. Bara åk ut med valfritt kollektivt transportmedel, hitta någon grön och avlägsen plats och slå upp tältet. Det finns bara ett, enkelt krav: Välj en plats måttligt nära någon i gruppens hushåll, och på så sätt kan man tillfredställa eventuella mänskliga behov.
Även packningen är en enkel fråga. Eftersom tältet endast ska brukas under en natt, krävs inte mer än själva tältet och sovsäckar. Sovsäckar tar man lätt med, de får plats i vilken rygga som helst. Tältet hör hemma bäst hos någon kraftig medlem i gruppen med en stor ryggsäck till hands. Kan man lösa det, är resten av packningen blott en fråga om standard och ork. Till exempel behöver man ju inte ta med tandborste och tandkräm, men om man vill, står det en helt fritt att göra det. Vill man känna sig lite bättre än alla andra, kan man också ta med något livsmedel, förslagsvis en överkomlig frukost i form av Twix eller liknande. Man kan alltså göra det hur enkelt eller genomtänkt man vill.
Nu när vi fått bukt med det mest väsentliga, återstår endast mental förberedning. Låt dig ej skrämmas av allt detta. Dröm dig istället bort, bli fascinerad av allt som går att uppnå, av hur annorlunda livet hade kunnat se ut. Bli suktad av den njutning som väntar dig, om du bara törs.
/Jack 2026-02-27
Dålig idé, du behöver nog sitta i din kammare och komma på något bättre
/anonym läsare 2026-02-28
Är det inte lite intressant hur man talar om influensan i bestämd form, eftersom den liksom är annorlunda varje år? Jag har inte riktigt fattat det helt – är det att virusen muterar eller dör de liksom ut och så tar nån annan virusfamilj deras plats? Det förstnämnda låter nog faktiskt rimligast. På SÖS, där jag var pga. omständigheter jag inte tänker gå över i detta blogginlägg, fick jag iallafall höra att den här influensan är riktigt knepig. Den råkade jag ut för.
Och det är väl inget mer med det, ibland får man ju influensan och den är ju bara som en värre förkylning. Själv hade jag så spännande symptom som feber, huvudvärk, ibland lite värk i benen, frysningar, att vakna helt svettig, orörliga och svaga muskler, hela tiden trött och rastlös, allt det där. Men efteråt var det som att jag inte riktigt tillfrisknade från vissa specifika detaljer. Kaffe var jag inte särskilt sugen på när jag var sjuk, jag ville såklart inte äta eller dricka så mycket alls. Normalt. Men sedan jag blev frisk – och nu har det gått en hel vecka – har jag inte njutit av en enda kaffekopp så som jag kunde göra innan. Jag har tyckt att det varit helt okej att avstå från morgonkaffet, och när jag väl unnar mig en kopp är den just det: helt okej. Jag sa det här till min kompis som sa typ, "du är ju typ gradvid?!". Vet inte riktigt vad han menar, men jag håller med honom. Vad är det egentligen som sker?
Ni kan kanske förstå min förvirring. Jag mår inte riktigt sämre, men jag är annorlunda. Bara det här med kaffet är ju konstigt. Men det är också min gitarr: Jag har känt mig klumpigare på den än innan, och liksom halkat med vänsterhanden. Tja, det kanske blir så när man inte spelat på den på en hel vecka, men det har hänt förut, och jag har aldrig kommit tillbaka till den och känt att jag knappt kan spela. Det är alltså annorlunda. Nu kommer ännu mer drastiskt överanalyserande av effekter som definitivt inte har med influensan att göra: Jag har varit morgontröttare, hungrigare, mindre motiverad att programmera, sämre och tröttare i skolan.
Tänk att vakna upp och sen inte riktigt känna igen sig själv. Ungefär så känner jag mig. Omständigheterna har inte på något sätt förbättras, endast måttligt försämrats på olika sätt, därav min frustration som jag nu ventilerar. Kommer jag någonsin bli mig själv igen, eller kommer jag behöva acceptera mitt nya jag?
/Jack 2026-01-31
Vila i frid till den enda jävla pralinen i Aladdinasken, förutom jordgubb, med en egen smak. Kvar finns bara praliner som smakar av de sämsta sorters choklad: nougat, ljus choklad, och vit choklad. Men det är inte ens den värsta biten. Marabou, de jävla Putinkramarna, har inte bytt ut romrussin mot något annat, utan endast tagit bort. Det är åtta mindre praliner i asken och ändå höjer de priset. Kommer aldrig köpa den här jävla skitasken igen, eller nån annan pissig Marabouchoklad för den delen.
/Jack 2025-12-25
Man kan nu kommentera på den här bloggen! Gör gärna det, men jag förbehåller mig rätten att ta bort allt jag inte gillar. Ska bli spännande att se hur det här går...
/Jack 2025-12-25
det här är en testkommentar
/Jack 2025-12-25
<img src="https://external-content.duckduckgo.com/iu/?u=https%3A%2F%2Fwww.svada.no%2Fwp-content%2Fuploads%2F2019%2F11%2Fltp69n0z9ux31.jpg&f=1&ipt=bf60ff21a02817198358c113b3d480731e9b14d87ff42c44bfabf497adf2cad6">
/H 2025-12-25
<style>p {color: hotpink; }</style>
/K 2025-12-25
Jag är nog en av ytterst få personer från min generation med barndomsminnen om att kolla på tjock-TV hemma. Jag minns färgen – 80-tals-beige – och det blåa, pixliga gränssnittet likt MS-DOS. Jag borde inte ha dessa minnen, eftersom tjock-TV gick ur tiden runt då jag föddes.
Så varför kollade jag på Bolibompa på tjock-TV de första åren i mitt liv? Var vi urfattiga, hade inte råd att uppgradera? Nej, mina föräldrar bara tyckte det var onödigt, då det ju inte var något fel på den. De sket i att deras vänner tyckte de var konstiga. När den till slut gick sönder några år senare skaffade vi en sprillans ny Samsung, och en medföljande surfplatta – surfplattan mer eller mindre förändrade mitt liv, då jag (som mina föräldrar återberättat det) blev besatt och slutade rita teckningar. Lite tragiskt, men det var nog oundvikligt.
Än idag har vi kvar Samsung-TV:n, nu mer än 10 år gammal, och även om den åtminstone är platt, är det ren och skär digital bronsålder. Webbläsaren går i snigelfart, gränssnittet består av osmakliga gradienter och för det mesta bara suger mjukvaran. Det finns en röstassistent – den borde aldrig accepterats, den kan inte i något sammanhang göra nytta, bara irritera med sin tröghet. Röstkommandot är "hi TV" eller "hiii teevee", som man plågat måste säga det. Såklart finns det också en appbutik, och den är en obetalbar tidskapsel. Varje app tycks programmerad med den symbios av entusiasm och ointelligens man finner hos ett dräglande barn. Inte bara är det jäkligt äckligt, utan också fascinerande, och tragiskt. Ett bra exempel är "Stop smoking" – en grotesk, ofungerande app som ska hjälpa rökare. Apparna finns i ett sånt överflöd att man skulle kunna göra en hel film, och den skulle inte ens bli dålig. Förr eller senare kanske jag gör ett sånt dokumenterande projekt på den här hemsidan.
Varför slänger vi inte bara fanskapet på soptippen? Eller säljer det på Blocket för några hundra? Uppenbarligen har mina föräldrars attityd inte förändrats sedan tjock-TV:n, och den nya TV:n fungerar ju trots allt fortfarande. Vi kan kolla på TV, filmer, streama och använda våra spelkonsoler, vilket är det man har en TV till. Ändå känner jag mig ensam om att ha en TV från 2012. Den fungerar helt ärligt bättre än moderna TV-apparater, som numera bygger in reklam. Varför skulle man spendera pengar på en sådan "uppgradering"?
För mig är TV-apparater ett av de klaraste exemplena på överkonsumption. Det är en sån sak som byts ut av verkligen ingen bra anledning.
/Jack 2025-12-20
Semikolon är inte framtiden. Först och främst för att man inte lär sig använda dem i skolan (om du inte själv vet hur man gör, läs TT:s skrivregler). Men, man skulle ju också kunna byta ut dem mot tankstreck – andra skiljetecken har visat att det inte gör något när de har flera syften, utan det är snarare väldigt bra att skriftsystemet hålls enkelt och lättbegripligt. Notera att när jag skrev ett tankstreck (–) för någon mening sedan, borde det egentligen ha varit ett semikolon.
/Jack 2025-12-18
Idag hade vi det sista provet för terminen, så jag är mer eller mindre fri och kan dricka kaffe sent, slösa tid på den här bloggen, sånt i den stilen.
I skolan läste vi Främlingen av Albert Camus, som ju tar upp lite intressanta frågor om meningen med livet, och som kan kopplas till existentialismen och absurdismen. Av nån anledning nappade jag lite på det här med filosofiskt tänkande, inte för att jag känner att boken eller någon av dessa filosofier upplyst mig om nånting, snarare tvärtom – jag blir frustrerad när jag läser om olika filosofier och inte hittar något tillfredställande. Absurdismen är nog den jag kan identifiera mig med mest, men jag blir ändå mer inspirerad av att läsa om nihilismen. Varning för åsikter som jag okvalificerat kopplar till nihilismen: Jag vill förneka att nihilismen skulle vara deprimerande, likgiltig eller dylikt. Snarare är budskapet, om man lyckas ta in det – den väldigt svåra biten – befriande, och gör en bekväm med livssituationen. Det fiffiga är ju att den tar bort mening från precis allting. Det är meningslöst att försöka, men också att inte försöka. Det är meningslöst att leva, men också att dö.
Initialt blev jag lite besviken på mig själv, för innan hade jag ställningen att filosofi är överskattat så som det (per min uppfattning) brukar utövas, och jag håller egentligen fortfarande med om det. Det är för att jag tycker att våra känslor borde räcka till, att det är orimligt att behöva filosofi, att känslor kan besvara de stora frågorna så som meningen med livet helt fullständigt. Mitt svar på den frågan är därför lycka. Men, det som är så bra med filosofi är ju att man kan rättfärdiga allt möjligt, även det motsägelsefulla, och det här inlägget är ett bra exempel, då jag sågar filosofi men ändå babblar om filosofiska tänkanden. Därför tänker jag helt enkelt påstå att filosofi är meningslöst, men – det spelar ingen roll.
Gick nånting av det där ihop? Om inte, vill jag bara säga att det inte helt gör det för mig heller.
/Jack 2025-12-18
Det här är en slät, krämig tomatsoppa som jag till ungefär hälften utvecklat själv, men jag ser den som min ändå. Detta räcker till 4 portioner, dvs. 2 personer.
Receptet har två varianter: med och utan lök. Den utan lök är mycket mindre tidskrävande, en riktig lathetssoppa, men god!
Ingredienser:
- 2 paket passerade tomater (800 g)
- oregano eller torkad basilika
- timjan
- svartpeppar
- 1 tärning grönsaksbuljong
- 1 eller 2 lagerblad
Ingredienser (utan lök):
- 2 dl vispgrädde (så fet som möjligt)
- lite vitlökspulver (2 krm?)
Ingredienser (med lök):
- 1 gul lök
- 2 vitlöksklyftor
- tomatpure
- 2 dl creme fraiche
Ingredienser (valfria):
- knappt 1 msk vitvinsvinäger
- strösocker
Instruktioner:
1. (med lök) Hacka och stek löken mjuk i kastrullen, tillsammans med tomatpure så den får en röd färg.
2. Häll i de passerade tomaterna.
3. Tillsätt kryddorna, buljongen och vinägern. Ha i rikligt med svartpeppar, oregano och timjan (så att det syns). Salta lite. Smaka av, och tillsätt strösocker om smaken upplevs bitter.
4. Koka i 10 minuter.
5. Häll i creme fraichen / grädden och rör ihop. Spara lite creme fraiche till servering!
Två sätt att servera:
1. Med grilled cheese (även känt som varma mackor eller mackor i mackjärn).
2. Med tärnad fetaost och rostade mackor med smör. Detta går fortare!
OBS: Istället för att köpa dum grekisk fetaost, kan du köpa salladsost, som är samma sak fast bättre för dig och klimatet.
Köp också grilloumi, aldrig halloumi, av precis samma anledning (varumärkesskydd).
Hoppas det smakar!
/Jack 2025-12-15
Provade detta och mitt hus brann ned och det blev en massa radioaktiva avfall. 3/10 inte så roligt
/Du har inga fans 2026-02-28
Hejsan!
Nu var det 6 månader sedan jag gjorde ett inlägg, och det var också det andra inlägget jag gjorde. Det känns lite patetiskt, så för att det ska kännas mindre patetiskt gör jag iallafall det här inlägget, för att visa att jag åtminstone är medveten...
Men jag har lite annat att säga också. Kattmys har ju varit nedstängt i några månader nu, av diverse skäl – jag vet, kat(t)astrofalt! – men nu är bitar av den uppe igen, som den här hemsidan. Inte själva kattmys.se dock, vilket kan tyckas konstigt, men den förra sidan sög helt enkelt och vi vill inte ta upp den igen. När det kommer en ny, det vet jag inte riktigt.
Om det är av intresse använder jag en TOML-fil för att generera den här bloggen. Förmodligen är det inte av intresse.
Jag har börjat läsa böcker också – hittils läst 1984, Häng city, och läser just nu Processen. När jag läst lite mer kanske jag får saker att skriva om här.
Det var det mesta jag hade att säga. :)
/Jack 2025-12-15
Igår lärde jag mig att beräkning av Pi är enkelt – faktiskt mycket enklare än vad man skulle kunna tro.
Det finns nämligen en funktion, y = sqrt(-x2 + 1), som skapar en halvcirkel runt origo med r = 1.
Varför vet jag ej, det återkommer jag med senare, eftersom det är det faktiskt intressanta med allt detta – att räkna ut Pi utifrån denna funktion är ju uppenbarligen enkelt, men låt oss göra det ändå. (Uppdatering: se förklaring längst ned)
Först, beräkna n antal punkter från x = 0 till x = 1, det vill säga punkter i 1/4 av omkretsen.
Använd sedan avståndsformeln x = sqrt((x2 - x1)2 + (y1 - y2)2) som utgår från Pythagoras sats, för att beräkna avståndet mellan intilligande punkter.
Summera avstånden, och få 1/4 av omkretsen. Multiplicera med 4, och få omkretsen. Detta ger oss Pi * 2, eftersom d = 2. Dividera därför med 2, och få Pi.
Här är ett enkelt skript skrivet i Python som gör just detta.
Med det har jag beräknat Pi till ungefär 13 decimaler, på en rätt kass dator på rätt kort tid.
Tack o hej!
/Jack 2025-06-01
06-05: Jag återkommer om varför funktionen skapar en halvcirkel, efter att ha fått en förklaring.
Det är faktiskt även det väldigt enkelt.
Upphöj båda led med 2: y2 = -x2 + 1
Addera x2 till båda led: y2 + x2 = 1
Pythagoras sats säger att x och y är längden på de kateter som bildar en hypotenusa (cirkelns radie) med längd 1.
Hej igen!
Mitt inlägg nummer ett, nummer eins, numero uno.
Världen ställer om från sladdar till osynlig elektromagnetisk strålning, till synes mest för att det är fränt och dyrt, men visst, det kanske ligger något i det – tills musiken efter en stund börjar outtröttligt hacka och knastra. Då får jag för mig att skita i moderniteten och koppla i sladden istället, men det är helt enkelt inte den världen jag lever i, och mina hörlurar (Sennheiser Momentum 4) är skapta för just Bluetooth. Ljudkontakten finns där, men ljudkvaliteten blir avsevärt sämre när man använder den.
Men lösningen låg aldrig där, och på ett forum förklarar en användare att problemet ligger i datan, i kodeksen. Genom att byta – smått nedgradera – blåtandkodek från det ofungerande "Qualcomm® aptX™ HD-ljud" eller vad man nu har till SBC så kan man få en oavbruten musikupplevelse i hörlurarna. Och det är inte svårare än att gå in i inställningarna, och sedan in i utvecklaralternativen som man endast kommer åt genom att först gå in i telefoninformationen och trycka på operativsystemets byggnummer ett antal gånger. Väl inne bland utvecklaralternativen är det bara att skrolla nedåt tills man ser inställningen "Ljudkodek för Bluetooth", och så är det bara att byta.
Låter ju bra, förutom att det inte är en permanent inställning – avanslut från hörlurarna, och du behöver sätta på den igen.
Kul!
/Jack 2025-05-24
Så jävla dampig
/Jack själv 2026-03-01