Om jag inte tyckte att »Brott och straff«, som anses vara ett av världslitteraturens största verk, var särskilt bra, måste jag väl för att behålla värdigheten, motivera den åsikten åtminstone en smula? Jag tyckte heller inte att det var »tråkig« läsning; om jag hade tyckt det, hade det väl varit i sin ordning att säga: »om den inte var så långdragen, hade jag nog uppskattat den, men min koncentrationsförmåga var helt enkelt inte stark nog«, men som sagt: jag tyckte faktiskt inte att den var särskilt tråkig. Det var något annat som var felet, och jag känner mig skyldig att förklara det skriftligt.
Det räcker med att läsa bara ett par sidor av »Brott och straff« – eller något annat verk av Fjodor Dostojevskij, förmodar jag – för att inse hans utomjordliga gestaltningsförmåga. De flesta skulle nog behöva slita i dagar om inte veckor för att, till exempel, beskriva ett rum och stämningen som råder därinne, med samma utförlighet och detalj som honom, på ett sätt som blir målande och vackert istället för tråkigt och enformigt. Dostojevskij kunde inte bara skriva ett par sådana sidor, utan en roman på drygt 800 sidor, för att inte nämna resten av hans bibliografi ... det är så att man inte tror att det är sant.
Men ett litterärt verk kan väl ändå inte anses vara fantastiskt, enbart med anledning av dess utmärkta språk? Jag vill nästan påstå att bra språk inte är mer än en nödvändighet. En berättelse, hur gripande och omfattande den än är, lär göra föga intryck ifall språket är det av en nio-årings. Men vad spelar det för roll om språket är dugligt eller mästerligt – är inte skillnaden lika obetydlig för berättelsen i sig, som ramen är för tavlan? Jag tycker i alla fall inte att det är något att stirra sig blind på.
Nåväl. Heter inte boken »Brott och straff«? Före jag började läsa den, hade jag bildat uppfattningen att »straff« syftar på mer än bara det juridiska sådana, att det syftar på Guds straff och de konsekvenser brottet får för själen och omgivningen. Det finns (antar jag) inget definitivt svar på frågan, vad Dostojevskij menade med »straff« när han namngav sitt verk, men efter att ha läst klart romanen kändes det som att jag hade fel. Den börjar nämligen med att beskriva Raskolnikovs hopplösa, isolerade och tragiska vistelse i ett litet kyffe som han heller inte ser ut att kunna bo i mycket länge till; han är sysslolös och skuldsatt, och bor där på ren nåd. Det är svårt att se att det skulle kunna bli mycket värre för honom, vilket han givetvis själv är medveten om. Någonting stort – en avgörande händelse eller förändring – är nödvändigt för att rädda honom ur det mörka hålet han hamnat i. Märks det vart jag är på väg?
Det sker dock två sådana saker: dubbelmordet, och bekantskapsstiftelsen med Sonja. Den sistnämnda bekantskapen övergår så småningom i ett sårigt, likväl innerligt kärleksförhållande, och det är nu problemet äntligen kommer in i bilden: den kärleken hade aldrig – inte som jag ser det – hade aldrig över huvud taget infunnit sig, vore det inte för det förstnämnda: mordet. Så även om det är kärlek som slutligen räddar Raskolnikov ifrån undergång, var också mordet nödvändigt för att det skulle kunna ske. Jag betraktar det här som ett fel – alltså, ett problem i berättelsen – eftersom tanken med den så vitt jag vet inte var att rättfärdiga mord, utan snarare motsatsen: att ogiltigförklara den sortens cynism som leder till mord.
Att jag ser mordet som nödvändigt är inte heller så komplicerat. I berättelsens början framstår Raskolnikov som närmast känslolös, och när han väl känner något är det äckel eller förakt gentemot andra människor. När han läser ett brev ifrån hans moder, som han inte sett till på flera år, upplever han inte saknad utan istället förakt på grund av systerns val av fästman. Och i ett samtal mellan hans moder och syster, också tidigt i boken, diskuterar de frågan huruvida han är »okapabel att älska«, vilket inte direkt framstår som oriktigt. Men i bokens andra hälft, påstår Raskolnikov att han inte mördade »den där lusen«, att det var Satan som gjorde det – inte ens när han kan tänka klart kan han erkänna sitt felande – och att han egentligen mördade sig själv. Men den personen han sedan utvecklas till, är som sagt kapabel att älska. Genom att mörda ockrargumman och den oskyldiga Lizaveta, mördade han alltså sin egen känslomässiga stumhet.
Jag skulle kunna säga mer om det här verket – det är trots allt 800 sidor långt och anses vara ett av »världslitteraturens största« – men det skulle nog bli för mycket; jag har fått fram det viktigaste. Det var inte bortkastad läsning, men man måste se till att ha en robust läsrutin – det hade inte jag – för att det inte ska bli alldeles för tradigt.